Med Flatholmsfiskaren Ingvar Nilssons bortgång går även en epok i graven. En flerhundraårig näringskultur baserad på kustnära fiske för konsumtion försvinner nu inför våra ögon. Ingvar kämpade in i det sista med att utvinna sin försörjning ur skärgården och det närliggande havet. Som ensamfiskare har han varit med om den sortens rationalisering av hans yrke som bestod i att själv ha kontrollen över hela sin ”produktionskedja”.
Han har själv tillverkat en stor del av sina redskap, som han sedan på egen hand i egen båt både lagt ut och bärgat. Väl iland har han sorterat och berett fångsten, rensat, saltat och rökt beroende på fiskart. Därefter fraktat den till fastlandet och i egen bil transporterat den till Västervik alternativt Ankarsrum, där han ställt upp sitt försäljningsstånd och kunnat sälja direkt till kund.
Det krävdes långa arbetsdygn för att kunna leverera färsk fisk med personlig garanti till kunderna. Ingvar kommer från en genuin fiskarfamilj med gamla rötter på Flatholmen. Han blev dock tidigt faderlös och växte upp till fiskare tillsammans med sin farbror Helge. Under fyrtio- och femtiotalen fick Ingvar uppleva strömmingsskötarnas sista årtionden. Den rika tillgången på havets silver skänkte liv och verksamhet åt skärgårdarna. För många unga pojkar var fisket ett givet framtidsyrke. I slutet av femtiotalet erbjöd trålfisket ett tekniksprång inom detta yrke. Ingvar valde att pröva på detta mer industriella fiske under några vintrar när isen ändå stängde hemmavattnens fjärdar och vikar. Men ständigt återvände han till sitt kära Flatholmen och sin Mönsteråsbyggda fiskebåt DELFIN den trogna plattformen för hans näringsfång.
Som skärgårdsbo sedan många generationer hade livet format honom till mångsysslare. Förutom att vara fiskare med erfarenhet av en stor mängd olika redskap och tekniker drev Ingvar en tid ett sågverk med hyvleri hemma på ön. Alla minns vi Ingvar som en frisk och stark, glad och hjälpsam person med en positiv inställning till människorna i sin omvärld. Det kändes därför bittert att bevittna hur han tvingades ”slakta” sina redskap bit för bit för att de skulle accepteras av det moderna samhällets återvinningskrav. Hans yrke hade raderats ut dels av byråkratiska certifieringskrav dels av brist på råvara i sjön. En utveckling där en småskalig skärgårdsfiskare inte ska ses som förövare utan som ett offer.
Men Ingvar var trots allt inte bitter. Bland det mest minnesvärda från den välgjorda hembygdsfilmen om vår lokala dialekt är Ingvars smått filosofiska reflexioner om livet fyllda av eftertanke, vidsynthet och humor. Det är en berikande gåva att ha fått lära känna Ingvar Nilsson. Hans minne ska bestå.