Ett par dagar efter att mamma somnat in bläddrar jag i hennes kalender. Den första januari 2014 har hon skrivit: ”Nytt år. Nya möjligheter. Samma fötter.”
De orden berättar mycket om mamma. Ledgångsreumatismen var hennes följeslagare i 45 år med ständig värk och gradvis mer begränsad rörlighet. Och så den lilla ironin. Den varma humor som gjorde att många genom åren haft lätt att tycka om henne. Från vänner till patienter på sjukan och på senare år personal i hemtjänst och på boende.
Berit Margareta Karlsson växte upp med tre bröder på landet utanför Nyköping. Skolan fanns i Tunaberg. Mamma trivdes i skolan om man bortser från ämnet sång där hon demonstrativt vägrade att sjunga solo inför klasskamraterna. Lärarna försökte övertala hennes föräldrar att låta Berit ta realexamen. Men det skulle ha betytt att läsa inne i Nyköping. Familjen kunde inte ta den kostnaden för alla barnen och om bara ett av dem skulle få gå så var det inte dottern. Det var 1940-tal.
Det blev istället en krokig väg via folkhögskola till sjuksköterskeutbildningen. Genom åren kompletterat med kvällskurser i bland annat tyska och engelska. Det var på en sådan språkkurs som hon träffade vår blivande pappa, Ebbe Gustafsson. De gifte sig 1956 och levde tillsammans i 60 år tills pappa gick bort 2016.
Mamma var alltid beredd att hugga i. Hon var stark och handlingskraftig. Inte minst i jobbet som sjuksköterska på infektionskliniken och, när rörligheten minskat, på sjukvårdsupplysningen i Västervik. På vintrarna åkte vi skidor och tillbringade flera sportlov i Dalarna. Inte utförsåkning, men turer på fjället. Höjdpunkten varje år var att åka en etapp i Vasaloppsspåret. Sista året hade värken i lederna börjat krypa på, men mamma hade kvar sista sträckan och en stor portion envishet. Vi skidade tillsammans de tre milen från Oxberg till Mora och jag minns att hon var glad över att ha fått gå i mål.
Nu har hon gått i mål för gott. Vi tror och hoppas att hon är nöjd den här gången också.