Crilla på Kos.
Crilla rider in i solnedgången.
Kvar står jag som en Butch Cassidy utan sin Sundance Kid eller Buck utan Manolito.
Det är en annan tid nu. Då var en tid när prärien började bakom ICA-affären på Jättegatan och slutade i Tucson, Arizona.
Nu är en tid när prärien inte finns längre, för där byggde de en skola som borde fått ett tuffare namn än Fågelbäret med tanke på att Johannesdals cowboys red över dess slätter, sparkade in saloon-dörrar och laddade sina Winchesters när Geronimo och hans apacher anföll.
Nu är en tid när Crilla inte finns längre. Han som var min följeslagare i den mycket verklighetsnära cowboyfantasi vi skitungar i Johannesdal levde i.
Christer Johansson sparkade in dörren till saloonen på andra sidan lördagen den 30 november, och med hans död vid 67 års ålder försvinner en del av min barndom.
När hans mamma Lilly eller pappa Åke eller vår lågstadiefröken Eivor Petersson sade Christer, sade jag alltid Crilla. Eller Manolito när vi lekte scenerna från gårdagskvällens avsnitt av High Chaparall. Ibland Adam om vi sett Bröderna Cartwright.
Som sagt, det var en annan tid. En tid när hjältarna var i svartvitt, när det goda alltid vann över det onda, mammas bullar alltid var nybakade, fantasin gjorde allt roligare och bekymren inte var större än att man kunde sätta plåster på dem.
Det var 1961 när pappa och jag flyttade in i en hyrestvåa på Johannesbergsvägen 6 B och jag snabbt blev bästa kompis med Crilla i 6 A.
Livet var enkelt. Lite tufft för mig ibland då pappa var ensamstående med mig, men Crillas snälla mamma Lilly hade hjärterum också för mig, och jag minns att jag fick äta där ibland när pappa var sen från jobbet på Electrolux.
När jag träffade Lilly på Rosavilla för några år sedan berättade hon om när jag en gång ringde på hos dem på 6 A.
”Jag sade att Christer inte var hemma. Men du hade något viktigt att berätta för mig”, sade Lilly när vi drack nybryggt och åt köpekaffebröd på Rosavilla.
Jag var så stolt, tydligen, och sade, att ”Jag ska få en ny mamma”. Bara dagar senare flyttade ängeln Berit in och gjorde mitt och pappas liv fantastiskt.
Crilla och jag följdes åt och gick i samma klass i nio år. Han gick verkstadsteknisk linje, började på Gunnebo Kätting, jobbade en tid på Windy innan han återvände till kättingen, men ryggen tog så mycket stryk att han tvingades i sjukpension.
Vi red olika vägar i livet. Hördes ibland på telefon och stötte på varandra när jag var hemma i Västervik på besök. När han berättade om de tre barnen, Tom, som idag är 45, Linda, 43, och Emmie, 35, såg han minst lika stolt ut som när vi avvärjt apacherna på prärien. För att inte tala om när han pratade om sina sju barnbarn.
Crilla älskade att resa men inte till de vanliga resmålen i solen. Intresset för historia och politik fick honom att resa genom Ryssland och hem igen via några andra gamla öststater, bara för att ta ett exempel.
2015 var Crilla på plats på grekiska ön Kos när modern historia skrevs: han och sonen Tom hjälpte flyktingar som flydde kriget i Syrien och tog sig dit från Bodrum i Turkiet.
Far och son delade ut matpaket och gosenallar till barnen.
”Pappa hade ett stort hjärta och ville göra skillnad”, säger Tom.
Det var hjärtat som lade av där i huset på Hornsvägen. Som inte orkade.
Men det är bara som det sägs. Ni vet inte att Crilla tufft och knappt hörbart väste ”So long, partner”, kastade sig upp sadeln och stilla red ut i den eviga solnedgången.