När jag läste dödsannonsen för Stålis kom alla roliga minnen jag haft med denne glädjespridare under många år.
När jag återvände till Västervik efter 37 år i landsflykt så vem hojtade på mig vid Statoilmacken i Allén om inte denne man. Vi hade som hastigast ett kort samtal och vi skulle träffas och minnas tillsammans vilket också skedde. ”Bosse, du kan väl skriva i tidninga’, vi som haft så kul”. Jo då det har jag gjort men inte allt...
Han ordnade dansbussresor till Blackstad, Blankaholm, Vimmerby med flera orter. En gång var han helt crazy av glädje på väg till en av dessa platser. Han ställde sig upp i stolsraden med benen på var sitt säte och öppnade takluckan med huvudet uppe i vinddraget. En brakförkylning och huvudvärk som följd. Det skrämde inte honom.
En gång när vi i ett trevligt gäng var i Stockholm på Vinterpalatset så ville denne danscharmör visa upp sig på dansgolvet men Stockholmsbrudarna var svårflörtade så några av oss lurades och sade att han var son till en baron på Gränsö och helt plötsligt skulle alla dansa med honom. Det blev ganska sent så vi stannade vid motell Gyllene Ratten och fick två enkelrum så jag har legat skavfötter med Stålis.
I mitten av 50-talet fann han den stora kärleken just i Västervik. Det var en besökande Stockholmsbrutta och detta gjorde att han flyttade till Stockholm och fick jobb på Finnboda varv. Men han återvände så småningom till Västervik igen.
Tyvärr var hans hälsa dålig mot slutet. När jag såg honom för något halvår sedan kunde jag inte tro att det var han som stapplade fram med kryckor.
Jag vet att han ofta berättade om min musikkarriär och så minnet av oss andra ”danskompisar” – Åke, Janne, Arne och Lennart med flera.