Han gick också en navigationskurs för att bättre kunna orientera sig bland kobbar och skär. Mamma hade helst önskat att vi skaffat en sommarstuga på någon av öarna, men pappa ville inte binda sig vid något särskilt ställe, utan vara fri att ankra varhelst han önskade. Det fanns ju gott om öar och holmar att åka till, men oftast gick resorna till Hindriksnäs, som egentligen var en halvö.
Här kunde vi sola och bada, men också plocka smultron. Då båten lastats bar det iväg. Medan pappa och min yngre bror tog plats i fören, så fick jag sitta med mamma i aktern. Ove, som min bror hette, räknades nämligen som pappas pojke, medan jag var mammas pojke. Det var en uppdelning som jag egentligen inte tyckte om, men jag protesterade inte heller. Ändå kände jag ett styng av avund, då Ove fick hjälpa till att styra. Vi lämnade Blankviken och passerade Enabben och Tvetö. Till höger om oss låg Gruvberget, där en gång koppar brutits och vars branta sida låg i skugga och såg dyster ut. Det berättades att två hästar med ryttare störtat ner för dess stup för länge sedan.
Mamma höll ständig uppsikt efter dykare, timmerstockar som slitit sig ur timmerlänsarna vid sågen och som låg och flöt strax under vattenlinjen. De var förrädiska och en kollision med en stock kunde skada båten eller propellern, i värsta fall kunde båten sjunka. Eftersom flytvästar inte förekom på den här tiden, så kunde en kollision ha inneburit en katastrof.
– Du håller väl utkik efter dykare, ropade hon till pappa.
Han svarade inte utan skrattade bara.
Till vänster om oss utbredde sig sågverksområdet. Nu då det var söndag stod alla maskiner stilla. Jag skymtade barkmaskin och torken och över alltsammans stack skorstenspipan upp som en stör. Vid kajen låg ett fartyg och väntade på att bli lastat.
Pappa drog på mera gas och det bildades som en gata efter båten. En gata där det vita vågskummet lade sig överst på kanterna som grädden på moset.
Snart var vi ute på Hindriksnäsfjärden på öppet vatten. Vinden friskade i och vågorna växte och slog hårt i båten, som hotade de att spränga den. Brottsjöar slog in över oss och stänkte ner våra kläder.
– Ska vi inte vända, ropade mamma.
– Det går inte att vända nu, sa pappa och styrde upp båten mot vågorna.
Han såg fortfarande lugn och trygg ut, ändå kände jag ett sug i maggropen.
Tänk om båten skulle kantra.
Men färden över den öppna fjärden tog bara fem minuter och snart steg vi lättade i land på ön.
För det mesta badade vi och solade. Låg på klipporna och kände saltlukten efter badet från våra kroppar. Skymtade röken från sågpipan i fjärran och tyckte att sågen och samhället inte angick oss det minsta. Ibland, när vi tröttnat på att ligga och sola, gjorde vi utflykter inåt ön. Jag hoppades att vi skulle hitta någon skatt och på sätt och vis gjorde vid det. För flera gånger plockade vi smultron, som ännu var solvarma då vi åt dem på kvällen med mjölk och socker. Och en gång hittade vi enorma mängder med gula kantareller. Mamma fick ta av sig sin rosa särk för att vi skulle kunna frakta hem skörden.