När Anita Nyman var fem år flyttade familjen in under fotbollsläktaren på Bökensved – idrottsplatsen i Västervik. Hennes pappa Henry Lund var vaktmästare på "plan" samtidigt som han jobbade hos Centralföreningen.
Det var en bra plats för ett nyfiket barn att växa upp på. Det gavs många möjligheter till lek och äventyr; att gå balansgång på räckena runt planen till exempel och en massa annat som kan roa ett friskt och livligt barn. Anita minns att de knyckte kalk som hennes pappa skulle ha att krita fotbollsplanerna med.
– Vi lekte affär och kalken fick fungera som grädde på våra kakor.
Anita Nyman minns också när Lawe Nilsson, som var intendent på idrottsplatsen och tillsynslärare, jagade ner henne och några kamrater från träden.
– Ner flickor, ner från träden!
Det är nog en och annan som för sitt inre kan höra Lawes röst. Han var en lärare med en betydande auktoritet kan vi säga för att uttrycka oss milt.
Anita blev långt senare kollega med Lawe Nilsson och tillsynslärare även hon med tiden.
– Jag kom och tänka på den historien när vi satt på ett möte tillsammans.
När Anita var tio år flyttade familjen in i idrottshallen. Henry Lund tog över vaktmästarsysslan efter Gunnar Andersson. Mamma Bojan drev kafé i hallen. Det var alltid liv och rörelse. Det dunkade tennisbollar och handbollar i familjens Lunds väggar långt fram på kvällar och nätter.
– Jag fick ofta göra mina läxor framåt midnatt, minns Anita.
Det var naturligtvis inte en idealisk studiemiljö. Hon fick sova några timmar på eftermiddagen när hon kom hem från skolan. Men att bo i den gamla idrottshallen gav också möjlighet att idrotta mycket själv, både Anita och hennes två systrar, Rosita och Lisbeth, spelade handboll och tennis.
– Tennis var roligast, tycker Anita som fortfarande är en hängiven tennissupporter framför teven.
Tack vare tennisen blev hon och familjen vän med den kände konstnären Hans Wigert. Han kom en dag, från Stockholm, in på motorcykel på Bökensveds grusplan för att spela tennis. Det blev början på en lång vänskap som består än i dag. Flickorna Lund blev som småsystrar för Wigert.
– Han säger att det är till stor del vår familjs förtjänst att han fick medaljer av kungen!
Anita Nyman blev i alla fall student, jobbade en tid som telefonist innan hon satte sig i skolbänken igen. Hon började på seminariet i Kalmar och blev lärare på lågstadiet. Det är 50 år sedan hon lämnade seminariet och fick jobb direkt efter examen på Johannesbergsskolan.
– Vi hade tur som kom ut då, säger hon.
Anita Nyman har jobbat på flera skolor och vidareutbildade sig senare till speciallärare och fick jobba på låg, mellan- och högstadiet. Hon är kritisk till dagens skola. Kommunaliseringen var en olycka. Under tiden skolan var statlig visste lärarna vad de skulle lära barnen...
– Jag blev nog lite obstinat på slutet, säger hon.
Anita Nyman är en dam som engagerar sig. När Lars "Frosse" Frosterud ville ha med henne i VDM tvekade hon inte. Hon brann redan då för miljöfrågor och har suttit i både kommunfullmäktige, skolstyrelsen och socialnämnden. Dessutom var hon nämndeman på 1980- och 1990-talet.
– Det var väldigt spännande, man fick se hur samhället fungerar.
Hon är också starkt engagerad i Tandvårdsskadeförbundet. Hon och flera nära anhöriga har drabbats av kvicksilverförgiftning. Det har varit en lång och envis kamp för att bli fri från amalgamet i munnen.
– Det är svårt att förstå hur sjuk man blir, säger hon.
Senaste året har Anita Nyman tagit upp målningen igen. Hon gick en kurs för Sture Wikström för många år sedan. Nu målar hon akvareller och har börjat skriva lite kåserier.
– Det här med kåserier är ett försök att få en medmänniska att dra på smilbandet istället för att snörpa på munnen åt en fullkomligt galen värld, säger Anita Nyman.