Vi börjar vår lilla historia lite tidigare och tar avstamp i det sena 1800-talet. På den tiden fanns det inget mejeri i Västervik. Stadsborna fick köpa mjölk på gårdar som låg nära stan eller på några av de försäljningsställen som en del bönder hade öppnat i stan. Dessutom fanns det några av stans borgare som hade egna ladugårdar innanför stadens hank och stör. De sålde också mjölk.
I slutet av 1800-talet bildade ett 20-tal bönder en mejeriförening och drev en litet mejeri på Strömsgatan. Men det upplöstes snart och gick upp i det då nybildade Västerviksortens Mejeriförening.
1907 stod huset på bilden färdigt. Det ligger på Bredgatan. Verksamheten fram till första världskriget led av ständig brist på varor att förse Västerviks törstande befolkning med. Avsättningen var god – en ständigt växande befolkning och det nya sjukhuset bidrog till goda affärer.
Mjölken skulle innehålla tre procents fett. Om mjölken uppfyllde det kravet fick bönderna 9,5 öre per kilo mjölk. Om mjölken hade en lägre mjölkhalt – mellan 2,5 och 3 procent gjordes ett avdrag på 0,5 och 1,5 öre. Mjölk under 2,5 procent tog man inte emot.
I Västerviks bildades snabbt ett "mjölkfrälse". De var bönder nära Västervik som inte var speciellt intresserade av att släppa in andra bönder som låg längre bort. Så var det i princip ända fram till de första mjölkbilarna kom på 1920-talet.
Den första mjölkbilen började köra under sommaren 1921 från gårdar på Norrlandet. På höstkanten samma år slog sig några bönder i Hummelstad, Dröpstad, Kälkestad och Svartsmörja sig samman och köpte en mjölkbil. Det var med viss möda de lyckades hitta en chaufför.
– 1921 fanns inte så många med körkort, skrev den framlidne bondehövdingen Thorsten Bäckmark i en historik om föreningens första 84 år 1991.
Mjölkbilen blev en social faktor på landsbygden innan personbilen blev var mans egendom. Tidiga mornar samlades grannar runt mjölkbryggan och utbytte skvaller och nyheter. Slaktade kalvar och grisar, ägglådor fick åka med till stan.
Mjölkbilschaufförerna blev viktiga för landsbygdsbefolkningen. De fick utföra många rent privat ärenden. Bönderna skickade med sina motböcker med mjölkbilen. Chauffören gick till bolaget och köpte ut den ranson som Svensson i "nåder" blivit tilldelad. Bondmororna bad chauffören gå till Garnboden för att köpa någon garnhärva så hon kunde sticka en tröja åt sin gubbe.
När verksamheten var som störst så fanns det elva bilar som levererade mjölk till Västervik. 1967 slutade bilarna rulla och tankhämtning infördes.