Det ginge väl an att bli gammal, om inte ens bästa vänner försvann, den ena efter den andra.
Nu var det Margitas tur – inte helt oväntat, men inte mindre svårt för det.
De här raderna är tänkta som ett tack och ett farväl främst från oss damer i Litteraturcirkeln. I år är det jämnt 40 år sedan vi startade. Varje månad under hela den här tiden – med uppehåll för två sommarmånader – har vi träffats efter att ha läst en noga utvald bok, alltifrån Njals saga till det senaste på boklistan. Diskussionerna och synpunkterna har varit många och noggrant underbyggda. Inte minst Margitas inlägg har varit väl värda att lyssna på.
Man lär känna varann ganska bra på så många år och man hinner ha mycket roligt. Visst har det varit dispyter också. Det vore underligt annars med så många viljestarka kvinnor. Men på något sätt har de stärkt vår gemenskap och väldigt goda vänner har vi förblivit. Tomheten efter Margita i vår krets blir mycket kännbar.
Inte minst blir det naturligtvis tomt på Dröpshult, där Margita var en lysande värdinna. I det vackra hemmet visste gästfriheten och givmildheten inga gränser, antingen det gällde kräftkalas med övernattning och morgonbad eller en superb jaktmiddag. Vi, som hade förmånen att få vara med, kommer alltid att minnas de glada stunderna.