Under ett år bodde vi i ett hus som kallades Lövvalla och som låg granne med fotbollsplanen, Lövskogsvallen. Det passade mig bra. För den som skulle bli fotbollsstjärna, måste det ju vara en fördel att ha nära till fotbollsplan, tänkte jag.
Lövskogsvallen höll på att läggas om det året. Den skulle få större mått och dräneras. Jag stannade ofta på vägen hem från skolan och stod och såg på när den väldiga caterpillarn sköt jordmassorna framför sig som på lek. Jag drömde om framtiden och tänkte på hur BBK (bollklubben), genom den nya planen, skulle avancera i seriesystemet och jag själv kanske skulle få vara med om denna lysande framtid.
Vi hyrde ett rum och kök på Lövvalla. Bodde på övervåningen. Standarden var ungefär densamma som på Glasbacken, men i vardagsrummet fanns en kakelugn och det var en nyhet, som jag kommer ihåg att jag uppskattade. Jag kunde sitta i timmar och stirra in i den sprakande elden och söka upptäcka olika figurer i den falnande elden. Det var dåtidens TV-surrogat.
I lägenheten under oss bodde ägarna till huset. De hette David och Vala. David hade som ung skadat en halssena och hade därför alltid huvudet på sned, vilket gav honom ett intryck av undergivenhet. Han hade kolsvart hår och på fotografi såg man att han varit mycket stilig som ung.
Till vardags var han kusk. Till sysslorna hörde bland annat att tömma soptunnor och latriner, något som man tycker skulle ha gjort att folk såg ned på honom. Men så var inte fallet och det kanske berodde på att denna syssla uppvägdes av att David samtidigt skötte om disponentens hästar, vilket gav anseende. Till Lövvalla hörde också en stor trädgård och det mesta av sin lediga tid tillbringade David där.
Vala var hemmafru. Och hon var ganska oformlig, i likhet med så många andra av de kvinnor, som jag kommer ihåg från sågverkssamhället. Att de såg ut så här berodde nog mycket på deras levnadssätt. Deras vardag bestod av att sköta hushållet och eventuella barn. För många blev det tid över och den spenderades hos varandra med att skvallra och pimpla kaffe och äta goda kakor. Den motion de fick bestod mestadels i den sträcka som de tillryggalade när de gick till och från affären.
Vala hade en hobby, som dessutom inbringade pengar. Hon klippte och permanentade håret på folk, mest kvinnor. På så vis blev hon en illojal konkurrent till frisören i Solstadström, Sällberg. Trots att han var yrkesman föredrog många att gå till Vala. Det berodde nog delvis på att det inte fanns någon frisersalong i Blankaholm, men kanske också på att besöket betydde lite utbyte av skvaller och en kaffetår.
Vala var en känslomänniska, som hade mycket lätt till tårarna. Då hon såg en känslosam eller gripande film på Folkets Hus, så flöt tårarna i strida strömmar utmed kinderna på henne.
Det var inte så lätt att komma in i gemenskapen i Blankaholm. Här rådde en tuffare attityd än den jag var van vid från Glasbacken, där min enda lekkamrat under tidiga år varit en flicka. Det inträffade flera än en gång att jag kom hem och grät över någon nedrighet jag blivit utsatt för. Men efterhand blev det bättre och det faktum att jag kunde spela fotboll hjälpte nog till att ingjuta respekt för min person. För fotbollen i samhället var viktig. Och för en pojke och kommande man, var det en av de viktigaste metoderna att bli kvitt sågen och få ett annat arbete.