Jag upptäckte också att jag hade relativt lätt för att uttrycka mig och därför började jag sända in referat eller rapporter till lokaltidningen från våra IOGT-sammankomster. De togs in och jag fick blodad tand och började skriva insändare om saker som var mindre bra i samhället.
Ett åttkantigt dass i närheten av Konsum blev min måltavla och jag förfasade mig över dess sanitära olägenhet. Men jag vågade inte skriva under med namn, utan använde en signatur, ren. Insändaren retade upp hälsovårdsnämndens ordförande, som tillägnade mig en liten dikt om att släppa in lite sol i mitt liv och inte vara så pessimistisk. Men mitt alster fick resultat och dasset försvann illa kvickt. Se där, tänkte jag, ord kan ha verkan. Vilket sporrade mig ännu mera.
Jag prenumererade på Dagens Nyheter på helgerna och där blev snart Jan Olof Olsson, signaturen Jolo, min favorit. Jag tjusades av hans ordkonst och kåserier och ville försöka efterhärma honom. Då gällde det inte bara det han skrev, utan också det sätt han klädde sig på och de accessoarer som han omgav sig med. Jag skaffade därför en reporterrock och en pipa av samma snitt. Hans tweed-kostymer hade jag dock inte råd med.
Jolo skrev ju ofta om det lite udda och aparta, om det som inte genast föll en i ögonen. Till exempel kunde han om han intervjuade en lord i England, notera att lorden spillt lite sylt på sin slips. Även hos stora statsmän kunde han hitta egendomligheter, vilket gjorde dem mera mänskliga.
Jag försökte nu i hans anda hitta föremål för det lite udda och osynliga. Sålunda sökte jag upp ruinerna efter det glasbruk som funnits i Solstadström och som jag bott granne med under min barndom. Jag fantiserade litet kring dess verksamhet och avslutade med, som jag trodde att Jolo skulle ha gjort, att det var väl ingen som i dag brydde sig om denna rest ur det förgångna.
På samma sätt uppsökte jag en gammal tingsplats och avrättningsplats och fantiserade om vad som försiggått där. Jag intervjuade också min morfar och lät honom berätta om hur det hade varit att vara stabbläggare. Men snart hade jag uttömt mina ämnen, jag bodde trots allt inte i en storstad utan i ett litet sågverkssamhälle.
Då började jag inventera naturen, den måste väl innehålla oändligt med ämnen, tänkte jag. Jag började promenera i omgivningarna och söka upp det som var udda eller lite annorlunda. En julgran som huggits av på mitten i Stenboskogen blev ämne för ett kåseri, där jag kunde rikta kritik mot den som så ovarsamt handskats med ett träd. En pråm som sjunkit och legat mitt i Blankviken så länge jag kunde minnas blev ämne för ytterligare ett kåseri, där jag kunde förfasa mig över att pråmen inte tagits bort. Så där fortsatte jag, men nu började redaktionssekreteraren på lokaltidningen att muttra lite över mina skriverier, han tyckte inte de var riktigt relevanta för lokaltidningen, som borde innehålla nyheter.
Jag tog till mig av kritiken och började leta uppgifter om samhället i gamla tidningar och hittade så ett uppslag om sågverksbranden 1946. Reportern i mig vaknade och jag intervjuade människor som varit med vid branden samtidigt som jag använde den gamla tidningstexten för att skriva en ny artikel. Redaktionssekreteraren blev mycket nöjd och sade att det var sånt här som människor var intresserade av. Men flera människor hade missuppfattat artikeln och trott att sågen på nytt brunnit ner. Jag upptäcke att det var ett av skribentens dilemma, att bli missuppfattad, inte förstådd.
Men Jolo och hans kåserier hade för lång tid framåt förpassats till källaren.