I den miljö jag växte upp i, både i hemmet och i sågverkssamhället, var litteratur, i synnerhet skönlitteratur, ingen högoddsare. Här härskade nyttoidealet och att läsa och låta sig fångas av berättelser ansågs som bortkastad tid. I vårt hem fanns trots allt en del böcker både från Folket i Bilds förlag och från Arbetarkultur. I bokhyllan kunde man hitta böcker både av Vilhelm Moberg och Harry Martinson. Men om de lästes vet jag inte. Att vi inte pratade om litteratur eller författare vet jag dock med bestämdhet. Läsning var som religion en privatsak.
I bokhyllan fanns dock en bok som fångade mitt intresse mer än de andra och det var Guld och gröna planer, den fantastiska berättelsen om Gunnar Nordahls resa från det lilla samhället Hörnefors i norr till Italien och AC Milan. Den inspirerade på samma sätt som en ung människa i dag säkert kan inspireras av Zlatans resa från Rosengård och ut i världen. Det här var ju något som man själv gärna skulle ha velat göra. Och var det så omöjligt? Hörnefors var väl ett samhälle inte mycket större än Blankaholm.
Hur mitt första möte med orden och boken såg ut har jag inget klart minne av. Visserligen har jag kvar ett par barnböcker ur Fibs gyllene bokserie som Tåget till Timbuktu och Hiawatha går på jakt. Kanske var det de böcker där jag mötte det tryckta ordet för första gången.
Dock var det först i skolan som jag mötte verklig litteratur. I tredje eller fjärde klass fick vi läsa eller om det var läraren som läste Nils Holgerssons underbara resa, en geografilektion om Sverige draperad i fiktionens form. Ett särskilt intryck gjorde då den episod då gåsflocken och Nils Holgersson landade på en stenhäll i Gåsfjärden. Gåsfjärden det var ju precis utanför Blankaholm det. Vi fanns alltså med i den stora litteraturen.
Dock var det en annan berättelse av Selma Lagerlöf som gjorde större intryck på mig och det var novellen Gudsfreden, som fröken läste för oss på lördagarna innan vi fick gå hem från skolan. Det var en gudsförgäten stund, då lysrören surrade hemtrevligt i taket och tid och rum försvann då vi lotsades in i berättelsen om hur Ingemar Ingemarsson på julafton går ut i skogen för att skära vidjor, blir yr och går vilse i snöstormen och hur en björn sedan makar åt sig och ger honom skydd i sin håla.
Men Ingmar Ingmarsson håller inte julens gudsfred utan samlar gårdsfolket och går ut på björnjakt. Men Ingmar blir straffad då björnen angriper och dödar honom. Moralen i berättelsen framstår tydligt för mig i dag. Men då fröken läste den var det annat som kom för mig. Jag förvandlade Ingmar Ingemarsson till grannen inunder oss, den snälla och knotiga Folke och skogen som Ingmar gick ut i blev den skog som omgav oss på Glasbacken. Jag hade skapat mina egna bilder av läsningen.
I 10-årsåldern fick jag vid jul eller då jag fyllde år Enid Blytons fem-böcker som jag slukade med hull och hår. Och jag fick också ett par böcker om djungelpojken Bomba och hans äventyr i Afrika. Att dessa böcker innehöll rasistiska och koloniala fördomar bekom mig då ingenting, utan det var berättelserna och äventyren i sig som fascinerade mig.
Då jag kom upp i tonåren började jag låna böcker från det bibliotek som Sören Svensson höll öppet någon gång i veckan i Gamla skolan i kasern vid övre Torget i Blankaholm. Vad jag lånade och vad jag läste minns jag inte. Men jag kommer ihåg en bok som det pratades mycket om och det var Salka Valka av Halldor Laxness, som vid den tiden fått nobelpriset i litteratur. Den skulle jag gärna ha velat låna och läsa, men det blev aldrig av eller så fick jag inte låna den.
Den första bok jag själv inhandlade var på Hultgrens bokhandel i Västervik. Jag tror det var Erich Maria Remarques På Västfronten intet nytt. Jag minns att jag greps och upprördes över att blomman av Europas ungdom offrades i skyttegravarnas helvete. Kanske berodde det på att jag själv var på väg in i den åldern.
