Landsvägen strök alldeles förbi de två hus som fanns och vars fasader var klädda med gul puts. Trafiken var måttlig, man kunde räkna den på handens fingrar.
På morgonen passerade bussen till stan. Den framfördes av en man med bister uppsyn. Senare kom han under flera år att bussa oss elever till läroverket i stan. Han hette Seth och hade stora håriga händer, som han beslutsamt greppade den vita ratten med. Han var reglementsenligt klädd med skärmmössa och uniformsliknande jacka och byxor. I öronen frodades hårstråna och ögonbrynen var buskiga. Han harklade sig ofta och nös ibland så man hoppade högt i sätet. Om något misshagade honom, som en klantig trafikant, kunde han grymta som en gris. Men han var annars en mycket blid man, som det var tryggt att färdas med.
Efter bussen dök den röda mjölkbilen upp. Den kördes av en kortvuxen, ljushyllt och senig man, som vid sin sida hade en kraftig mörkhårig karl, som såg ut som en brottare. Jag tyckte de två dessutom påminde lite om Helan och Halvan som jag sett på bio. De två hade ett tungt arbete med att lasta och lossa mjölkkannorna, som på den tiden fanns på nästan varenda mjölkpall i grannskapet. Bilen var en enkel Scania-lastbil med flak.
Mjölkbilen höll faktiskt på att bli mitt öde en gång då jag var på väg hem från skolan. Det var isgata den dagen och vi gladde oss åt det goda sparkföret. Men i en kurva ramlade jag av sparken som en klasskamrat körde och då jag tittade upp efter vurpan såg jag mjölkbilen komma i backkrönet och jag skymtade chaufförens skrämda blick genom rutan. Han kunde ju inte bromsa för då vet man inte vart bilen tagit vägen. Jag kröp allt vad jag förmådde, som en säl, mot närmaste vägren och lyckades med en hårsmån ta mig upp på kanten, medan bilen strök förbi. Jag berättade aldrig för mina föräldrar vad jag varit med om, men då och då dök händelsen upp i mina drömmar och jag vaknade kallsvettig.
Förutom bussen och mjölkbilen passerade också flisbilen ibland på väg till sågen i Blankaholm för att hämta flis. Det var en stor grön bil med väldiga lemmar på flaket. Vintertid hände det varje år att någon lastbil fastnade i Notuddsbacken. Ofta var det en bil från Danmark som hade sommardäck och som inte orkade upp för den branta backen.
Folk log i mjugg och tänkte att de där danskarna de visste inte mycket om vad vinter var.
Glasbacken låg på en höjd med backar åt båda hållen. Det är klart att vi barn utnyttjade detta, innan vägen grusades. Då susade vi ner för backarna med kälkar och sparkar och skrek högt: se upp i backen, tio hål i nacken.
De flesta arbetare som arbetade vid sågen i Blankaholm cyklade till jobbet. Men en och annan hade skaffat sig moped eller motorcykel, eller lättviktare som man sade.
Då och då kom Hirschmans charkuteribil till gården. Kvinnorna flockades då som flugor vid bilen, men mamma var tillhållen att hålla sig därifrån. Pappa ansåg, eftersom han arbetade i Konsum, att Hirschman var en illojal konkurrent till Konsum. Men ibland struntade mamma i förhållningsordern och gav sig ut för att köpa några av Hirschmans goda korvar eller ett köttstycke som hon kunde göra kalops av. Och det märkliga inträffade då att pappa som varit emot inköpen, lät sig väl smaka.
Från sjösidan kom det också försäljare till Glasbacken. En av dem var Lill-Edvin, som saluförde strömming. De förvarades i en stor flätad korg och vägdes upp med en sinnrik anordning som kallades bessman och som fascinerade mig mycket. Mamma köpte för det mesta strömming, men om hon någon gång tackade nej samlade Lill-Edvin ilsket ihop sina pinaler och sedan kunde det dröja flera veckor innan han kom tillbaka.
Nu bor jag sedan 15 år åter vid en landsväg, som sveper förbi vårt hus och där bilarna rusar fram morgon som kväll, som ett mått på tidens förändring.