Men först kanske vi ska reda ut vad som är en kyrkogård. En kyrkogård skiljer sig nämligen från en begravningsplats på en väsentlig punkt. Den ska ligga i direkt anslutning till en kyrka. I äldre tider begravdes människor ofta i närheten av sina hem. Men under medeltiden anlades kyrkogårdar i allt högre utsträckning kring kyrkorna. Det är här vår historia om Västerviks kyrkogårdar börjar.
Under medeltiden spelade de religiösa gillena en betydande roll. Även i Västervik fanns ett sådant gille – Gertrudsgillet uppkallat efter den heliga Gertrud av Nivelles. Om henne berättas det att hon en gång genom sina böner lyckades rädda ett skepp från att uppslukas av ett havsvidunder... Därmed blev hon betraktad som de sjöfarandes speciella beskyddarinna.
I många sjöstäder – inte minst i norra Tyskland – restes kapell till hennes ära. I anslutning till kapellen byggdes härbärgen. I Västervik fanns ett sådant kapell i slutet av 1300-talet. Platsen kallades för Kapellbacken och låg i hörnet av Strömsgatan och Kvarngatan i det kvarter som fortfarande bär namnet Kapellet.
– En bit in på Strömsgatan, mellan de båda stora hyreshusen, låg den gamla kyrkogården, berättar Barbro Friberg, arkeolog, som själv grävt fram åtta skelett ur gatan.
Men redan på 1700-talet – då platsen fortfarande kallades Kapellbacken – hade man i samband med grundläggande av en fastighet hittat en murad grav och många benrester, berättar gamle Sivers i sin bok.
I mitten av 1400-talet byggdes Sankta Gertruds kyrka och runt kyrkan anlades med tiden en kyrkogård. Vi kan fortfarande se spår av den. Några gamla stenar ligger kvar som ett minne av kyrkogården. Inne i kyrkan, under mattorna, ligger också många gravar. Det var vanligt att människor av de högre stånden begravdes inne i kyrkan. Men i slutet av 1700-talet började folk protestera mot sådana begravningar. Det ansågs ohygieniskt och orsakade stort obehag. Vi tror att man inte behöver ha så rasande välutvecklat luktsinne för att kunna tänka sig hur det kunde dofta under varma sommardagar...
Hur som helst med den saken. 1815 förbjöds begravningar inne i landets kyrkor och man gav order om att begravningsplatserna skulle ligga utanför städerna. Det tog drygt tio år innan Västerviks borgare kom till skott. 1826 tillsattes en kommitté för att hitta en lämplig plats. Året efter ansåg man sig ha hittat en plats utanför den västra tullen, som man tyckte skulle vara passande.
Det var en beteshage. Den kallades Dichmanska lyckan eller Dichmans hage och ägdes av en rådman Fallenius. Han var villig att göra affär, på ett villkor. Han ville ha ett annat område (Florida) som han innehade som ett perpetuellt (evigt) arrende. Han ville ha verklig äganderätt. Borgerskapet gick med på hans förslag. Den 5 juli 1827 fattade man beslut om saken. Men det tog några år till innan man kunde anlägga kyrkogården. Den var bortarrenderad fram till 1829. Det gick kor och betade där.
– Den första begravningen ägde rum 1837. Det var borgmästarinnan Maechel. Hennes gravsten står fortfarande kvar i huvudgången som är den äldsta delen av kyrkogården, säger Göran Svensson som vet det mesta om den gamla kyrkogården.
När kyrkogården flyttades upp från gamla kyrkan tog man med sig en del gamla gravstenar. Men några blev kvar och andra stals av grannarna... När man grävde upp stenarna ställdes de mot kyrkväggen i väntan på vad vet vi inte, kanske skulle flera stenar upp till den ”nya” kyrkogården. Det var många som tyckte att stenarna lämpade sig mycket väl till att palla upp gamla bodar eller använda som trappsteg till sina hus.
Begravningsplatsen omfattade från början bara kvarteren längst i söder. Kyrkogården blev snart för liten. I mitten av 1860-talet utökades den.1866 var det klart, då hade den fått dagens storlek. Den nya delen omgärdades av det nygotiska gjutjärnsstaketet som står kvar i våra dagar. Medel till staketet kom från den mördade bryggaränkan Gustava Sandbergs förmögenhet. Vi återkommer senare med hennes levnadsöde under våren.
1913 var det dags igen. Kyrkogården var åter för liten och den nya begravningsplatsen vid Öreserum anlades. Men det finns en kyrkogård till i Västervik som vi inte kanske tänker på till vardags. 1710-1711 drabbades Västervik av pesten. 300 människor dog. Staden köpte en lycka utanför ”staketet”. Den fick namnet Dödlyckan. I dag parkerar vi våra bilar ovanför pestens offer. Dödlyckan är parkeringsplatsen nedanför Ellen Keyskolan.
Källor: Västerviks historia del 1 av Folke Lindberg och Magnus Johanssons Kyrkoantikvariska rapport från 2006.
