I nästan två års tid i början av 1960-talet bodde jag inackorderad i ett hus på Höckersbogatan i Västervik. Gatan var på den tiden inte asfalterad, utan liknade en grusväg på landet, om man bortsåg från de hus som omgav den. Det gjorde att jag kände mig hemmastadd, van som jag var från grusvägarna i min barndom. Utanför det reveterade trähuset med grön puts låg en park och en lekplats med gungor och rutschkana, men jag såg nästan aldrig något barn leka där.
Jag bodde hos två syskon, en äldre dam, Astrid och hennes bror, som faktiskt hette Bror. Han var taxichaufför och körde en gammal hederlig svartlackerad droska. Brors stora passion i livet tycktes vara mat. För varje gång han kom hem från ett arbetspass gjorde han en lov runt spisen, gläntade på kastrullock och drog begärligt in matoset i sina näsborrar. Han var omåttligt fet, magen hade formen av en tunna. Men han klagade aldrig över sin fetma, trots att det var ett helt företag för honom att bara knyta skorna. Hans humör var jämnt och godmodigt, precis som om det också packats in i fett. De små ögonen i ansiktet såg snälla och milda ut.
Astrid var sjuklig, led av diabetes och rörde sig sakta och försiktigt, precis som om hon gått på glas. Hennes livsuppgift tycktes vara att passa upp på sin bror, som hon skötte om som ett stort barn. Hon klädde sig oftast i gråa och murriga kläder, vilket gjorde hennes oansenliga yttre ännu beskedligare.
Mellan syskonen fanns en outtalad ömsesidig ömhet. Den visade sig bland annat genom att Bror titt och tätt kom hem med sin taxi, fast han var i tjänst. Och det var nog inte bara för matens skull, utan också för att se till sin syster.
Själv arbetade jag på Konsums lagercentral på Varvsgatan. Varje morgon tog jag cykeln och for förbi Holländska kvarn, via Södra Järnvägsgatan, förbi järnvägen och fram till den lådliknande byggnaden på Varvsgatan. Till skillnad från sågen i Blankaholm fanns ingen vissla som kallade oss till arbetet, annars var organisationen i stort sett densamma som på sågen. I toppen fanns en disponent och därunder tjänstemän och förmän och längst ner krälade vi lagerarbetare som traskade omkring som andra ök med handtruck och rullpall och lyfte varor av allehanda slag.
Förmannen hette Holmström och var västmanlänning. Han var en före detta butiksföreståndare, som gick klädd i en gammal murrig butiksrock. Som skydd för huvudet i det rätt svala lagret, bar han en medfaren toppluva. Av det myckna inomhusarbetet och den skumma belysningen på lagret hade hans hy blivit askgrå. Men då han av någon anledning blev upphetsad tändes två röda prickar som tomtebloss på hans kinder. Han var mycket närsynt och utan glasögon såg han bortkommen ut. För det mesta såg man honom på språng mellan hyllorna med inventeringslistor och ordersedlar i högsta hugg. Då tyckte jag att han liknade en maläten gammal butiksråtta. Han var dock en mycket vänsäll person och jag kan inte minnas att han brusade upp och skällde ut mig någon gång.
All min lediga tid satt jag fjättrad vid skrivbordet lutad över kursbreven från Hermods. Min plan var att ta realexamen och kanske studentexamen via brevinstitutet. Min tillvaro liknade munkens ifråga om isolering från omvärlden. Men jag tillbad ingen Gud och ägnade mig inte åt bikt. Jo, kanske att jag ibland bad om framgång i mina studier.
Ibland frågade Astrid mig om jag ville spisa med dem och jag tackade oftast ja, även om kursbreven låg där som en osynlig piska.
Bror brukade då fråga hur det gick med studierna och jag svarade att det gick framåt.
– Ja, kunskaper kan man aldrig få för mycket av, de är lätta att bära, sa han och bredde en knäckebrödsmörgås.
Jag nickade instämmande till svar.
– Ja, se på min bror, sa han. Han läste på aftonskola och nu är han ingenjör på Lux. Fast idag har ju ungdomen det bättre förspänt än vad vi hade, sa han med en suck. Fast det gäller förstås att ligga i om det ska bli nåt. Ja, som sagt, kunskaper kan man aldrig få för mycket av, sa han och bet en rejäl bit av knäckebrödsmackan. Och medan käkarna malde tyckte jag precis att det var som om han tuggade i sig kunskap.