Vår del av världen fostrade i slutet av 1800-talet flera kvinnor som lämnat djupa spår i svenskt kulturliv. Sofie Leijonhuvud-Adlersparre från Helgerum, Ellen Key på Sundsholm och Ellen Fries på Rödsle är vid sidan om Ada Rydström kanske de mest namnkunniga. De kom alla, precis som Ada Rydström, från välbeställda familjer; fostrade på slott och stora gårdar i Tjust. Det är den miljön som Ada Rydström kände sig hemma i och som hon skrev om.
Ada Rydströms pappa Carl fick ärva Segersgärde av en farbror i mitten av 1800-talet. Han var en driftig man. Han köpte närliggande gårdar, byggde nytt, planterade, förstorade och förskönade egendomen. Han hade många offentliga uppdrag och han ordnade upp Överums affärer när bruket såldes till en rik engelsman. Han var också en tid disponent i Överum. Det skulle senare visa sig, i kombination med vacklande hälsa, att gårdens skötsel blev lidande av alla hans engagemang.
Ada var äldst i syskonskaran och den enda flickan. Hennes barndom var lycklig. Den fylldes av sol och kärlek, frid och glädje. Hon växte upp i ett kultiverat hem där de sköna konsterna odlades. Hon andades in, som hon själv uttrycker det, Fritiofs saga med livsluften i hemmet. Umgänget med andra Tjustfamiljer var livligt.
Yr och bortskämd, har hon berättat, kom hon som elvaåring till familjen Key på Sundsholm. Ada och familjens yngsta dotter undervisades under tre terminer (1867–1868) av husets äldsta dotter – den senare världsberömda Ellen.
Det demokratiska aristokrathemmet var strängt och bestämt. Vid måltiderna fick barnen inte öppna munnen om de inte var tilltalade. De fick inte läsa andra böcker än de som de vuxna stoppade i deras händer och de fick under inga omständigheter gå in i de äldres sällskapsrum utan att bli ombedda!
Under Ellens kärleksfulla ledning på Sundsholm blev Ada allt mer medveten om det prövande liv som nalkades. Hos den bortklemade flickan öppnades ögonen. Hon fick en ny syn på livet. Vänskapen med Ellen Key bestod livet igenom, även om hon aldrig delade Ellen Keys radikala åsikter. Ada Rydström var konservativ och delade sin mors kyrkliga intressen.
När hon återvände till Segersgärde uppfostrades hon i tidens fransyska sed. Flickorna satt flitigt vid spinnrock och vävstol. De fick delta i allahanda hushållsgöromål. Under vinterkvällarna samlades man i vardagsrummet och handarbetade vid arbetslampans sken medan det berättades historier och lästes högt. Och det var kanske där hennes intresse för hembygdens historia föddes.
Ada Rydström var hemkär. Hon trivdes bäst att få ströva omkring i den sköna naturen runt Segersgärde. Hon älskade vind och våg och förlorade sig gärna i böckernas förtrollande värld.
Men vilken lycka varar beständigt? Det kom svåra tider som vi redan antytt. Jordbruket gick sämre och var eftersatt. Hennes pappa blev sjuk. Yngste sonen John blev 1887 lantbruksförvaltare. Men han lyckades inte få ordning på gårdens skuldtyngda affärer. När pappan avled 1895 emigrerade han året efter till Afrika. Han slogs mot engelsmännen i boerkriget, fick malaria och dog 1900. Det var dags för husets dotter att ta gården i besittning.
Ada Rydström betraktades som opraktisk. Hon hade dåligt sinne för hushåll. Jordbruk och hur man sköter en gård hade hon ingen aning om. Men med hårt arbete och en vilja av stål tog hon hand om gårdens skötsel. Hon lärde sig hur jorden skulle brukas och djuren skötas. Hon besegrade alla motgångar. Klädd i storstövlar och grova kortkjortlar – i alla väder – var hon med och räknade och märkte träden i skogen som skulle fällas. På åker och äng, i loge och ladugård var hon ständigt närvarande. Hennes hårda arbete gav resultat. Ada Rydström kunde rädda gården kvar i släktens ägo.
När gården var räddad, de mest akuta problemen lösta, kunde hon ägna mer kraft och tid åt sitt författande. Boken om Tjust är väl hennes främsta verk. Själv satte Ada Rydström "Armfeltarna på Hunnerstad" i det främsta rummet. Boken om Tjust kom ut i sju delar under åren 1907 till 1928. Hennes stil kan nog kännas lite mossig i dag. Den är högtidlig och väldigt romantisk. Men för den som är intresserad av hur herrskapen levde i bygden finns det mycket att hämta.
Ada Rydström reste runt i bygden och besökte slott och koja, (nåja, så många kojor var det väl inte). Hennes håg stod till slott och herresäten. Hon kom som gäst; studerade och intervjuade platsens invånare och skapade lokalhistoria. Hur hon togs emot av sina värdar kan man läsa mellan raderna i Boken om Tjust. Hennes entusiasm återspeglas av hur hon blev mottagen...
Ada Rydström var en typisk representant för en brytningstid, skriver G Grenander-Nyberg i Tjustbygdens årsbok från 1958. Hon föddes som herrgårdsfröken med talanger och ambitioner. Hon fick ärva ett jordbruk som hon från början inte förstod hur hon skulle sköta. Hon fick leva ett innehållsrikt. Tidigt på morgonen den 24 februari 1932 somnade Ada Rydström in, lugnt och stilla, på sitt älskade Segersgärde. Redan samma dag hyllades hon stort i Västerviks-Tidningen.
Hembygdsforskaren Harald Hansson, (som senare tog namnet Stahle) skrev om ett personligt minne. Det var en hembygdskurs 1926 som gjorde en utflykt till Segersgärde. De samlades upp på Örnberget: Vi tar oss friheten att citera Stahles målande beskrivning lätt moderniserad:
"Vi samlades uppe på Örnberget kring den vithåriga, vördade Tjustberätterskan. Där satt vi och såg ut över vikar och holmar, över skog och dal, och lyssnade till hennes gripande ord om bygden och dess skönhet, om herresäten och deras människor, om hennes eget älskade Segersgärde och dess historia ända in i forntidens sagodunkel. Hon fängslade oss, hon trollade bort oss i vår egen hembygds minnesgömmor, just så som hon i sitt livsverk gjort med hela Tjusts folk."
Visst är det lätt att få Selma Lagerlöf i tankarna – hennes sagoberätterska med det vita håret gör sig osökt påmind.