Yngsta barnbarnet fyller nio år på fredag. Det blir inget kalas i år. De har ju så mycket kring sig i familjen, med jobb och fritidsaktiviteter. Och om hon ska vara med, måste de hämta henne och det tar också tid. Huvudsaken är, att flickan får slanten och hälsningen.
Fredagen kommer och hon tänder ett ljus vid elvakaffet och tar en extra skiva av sockerkakan, för att fira på avstånd. På kvällen ringer hon för att gratulera jäntungen. När hon inte svarar ringer hon till sonen. Hon hör sorl i bakgrunden. ”Svärföräldrarna kom med presenter och tog en bit mat, säger han. Jag tror inte hon hört att du ringt. Hon har blivit så gratulerad med mängder av paket som hon öppnar just nu. Hade jag vetat att det skulle blir middag hade jag hört av mig, men det blev ju så snabbt inpå”. Hon sväljer klumpen i halsen. ”Jag kan ringa senare, men vet du om hennes kort kommit fram? Man kan inte alltid lita på posten.” ”Vi har inte tittat efter. Det ligger en bibba i hallen. Kanske ligger det mellan några fakturor. Vi tittar och hör av oss. Hej då, jag måste hjälpa till med att installera en grej, som hon fått.”
Ensamhet kan vara så mycket. Ibland en skön känsla i lugn, trygghet och tid att fundera. Nu, ikväll, är tystnaden mörk och tung. Hon sätter på tv:n och slår sig ner i fåtöljen. Inga program som hon vill se. De röster och ansikten som fyller rummet är oviktiga. Hon slår av och lyssnar ut i tystnaden. Tänker på en liten tös som fyller år. Det är något visst med den flickan. När de träffas är det som om tiden står stilla. Ålder betyder inget. Där finns bara kärlek och samförstånd. Det borde vara viktigare än presenter och värden i pengar. Nu, i tystnaden, tillåter hon tårarna att komma, och hon gråter sig sakta till sömns, i fåtöljen.
Hon vaknar av att en bil svänger upp vid huset. Någon kommer springande och bultar på dörren. När hon öppnar står födelsedagsbarnet på trappan. Hon ser så förväntansfull ut. Ryggsäcken står invid. Sonen närmar sig. ”Hon ville äntligen komma, säger han. Och vara kvar hos dig över helgen. Är det okey om jag hämtar henne på söndag?”
Snart sitter de båda vid köksbordet. Varm choklad och ostsmörgås. Hon bäddar extrabädden i sovrummet. De pratar sig sömniga. En liten hand smeker hennes kind och hon hör orden att minnas: ”Vilken tur, att det är vi just nu, farmor!”
Krönika