Hos oss är det visserligen mys men en annan slags harmoni, den där harmonin som infinner sig när man fullständigt kapitulerat och insett att det bara är att gilla läget.
Ett av barnen har eventuellt öroninflammation och vi har spenderat en del av kvällen på vårdcentralen. Jag är tacksam över att det bara var vi där.
Ungarna flyger in i väntrummet. Den ena finner en rullstol som får vara rallybil och den andra klättrar upp på den där maskinen som man skriver sitt personnummer på.
Jag försöker gränssätta samtidigt som jag vill låta lite käck och trevlig på rösten. ”Nu ungar tar vi och sätter oss ner och läser något spännande här vid bordet”, säger jag i en skakig falsett. Inget lekrum i sikte. Vi får nöja oss med det vanliga, tråkiga väntrummet. På bordet ligger endast en artikel om hur farligt vitt snus är. Barnen tröttnar på några sekunder och jag ber en stilla bön att läkaren snart ska komma. Det gör han tack och lov. En snygg en.
Väl inne i rummet sitter det barn som har ont i örat på sängen för undersökning medan det andra är i full gång med att klättra upp på en stol för att försöka ta sig in i en intressant tavla med kroppsdelar. Då har det gått lite för många undersökningssekunder för barnet i sängen, som plötsligt börjar studsa upp och ner. Det kan inte vara lätt att undersöka ett öra när örat far upp och ner som en jojo, tänker jag och blir lite full i skratt. Jag försöker få ner det barn som nu är på väg att nästintill plocka ner tavlan medan jag ber det andra att sitta still.
Plötsligt tappar jag själv av oklar anledning balansen och istället för att sätta mig på stolen, hasar jag och stolen en bit bakåt tills jag hamnar på golvet.
Nu ligger jag högröd i ansiktet på golvet, ena ungen har fått med sig tavlan med kroppsdelar och den andra som nyss studsade upp och ner, har istället hamnat under undersökningssängen. Ungen under sängen och jag hade kunnat småprata lite där nere på golvet men det gör vi inte för läkaren hinner före.
”Jag tror det är bättre om ni två går ut”, säger han och pekar på mig och ungen med tavlan i famnen. ”Och den där tar jag hand om”, tillägger han och tar tavlan.
Nu tycker jag inte alls att han är snygg längre, bara sträng.
Innan jag går ut hinner jag haspla ur mig: ”Kan du kolla lite i mitt öra också när vi ändå är här? Jag tycker det brusar lite”. Det hinner han inte och jag minns plötsligt hur jag på BB när bebisen skulle få sin första undersökning, bad barnläkaren att ta en titt på mig också eftersom jag hade haft en så svår förlossning. Barnläkaren såg väldigt förvånad ut. ”Hur ska du få plats på skötbordet tänker du”? frågade han och jag föreslog att min dåvarande man kunde hjälpa till att hålla i benen. Det sista sa jag på skoj och ångrade mig lite efteråt när det bara var jag som skrattade, så att jag nästan fick framfall på köpet.
Varför upplever jag läkare som lite stela ibland? Är det all intelligens som inte ger utrymme åt lite svalkande galenskap?
Tillbaka till 2024.
Mina barn är helt underbara, helt fantastiska, de har karaktär, de är så otroligt kärleksfulla, roliga – och så är de sjövilda, just nu i alla fall, sådant kan ju faktiskt ändra sig. Om vårt samhälle hade haft lite mer förståelse för sjövilda barn och för föräldrar till sjövilda barn så hade jag kunnat slappna av lite oftare.
Tänk så skönt det hade varit om samhället kunde fungera lite mer som ett hemtrevligt kollektiv. Lite ”it takes a society to raise a child”, även om jag vill ifrån begreppet ”uppfostra” i vissa fall för istället tänker folk just, kan hen inte uppfostra sina barn?
Det handlar i detta fall varken om lydnad eller uppfostran. Vissa barn har lätt för att sitta stilla men svårt för något annat, andra barn kan inte sitta stilla men har lätt för något annat.
Vi behöver finnas där för att vägleda alla barn utifrån deras förutsättningar, för de har alla något gemensamt, inget barn vill misslyckas.
Jag tycker det är riktigt roligt att en del barn är sjövilda och oerhört utmanande. Med det sagt, nästa gång ni ser mig och mina goa vildingar i någon affär och den ena eventuellt är på väg upp i någon taklampa, hjälp mig gärna ta ner den ungen – eller mig för den delen om det är jag som fastnat på oklar plats – och ge mig ett värmande leende. Det behöver jag då.
Vi ses i vimlet!