Vi har alla upplevt den fullkomliga fasan av att springa på en bekant på stan. Känt paniken när stegen blir kortare och kortare för att tvärt och plötsligt bara stanna upp. Det är som att man handlar på instinkt, som att beslutet att stanna sitter i ryggmärgen på något vis. Hur mycket man än bara vill gå vidare så kan man inte, benen lyder inte.
Detta måste vara det största evolutionära misstaget som begåtts. Det absoluta tecknet på att människan inte är den överlägsna arten. För ur beslutet att stanna upp när man stöter på en bekant på stan kan det aldrig komma något gott, endast personlig förödelse och ren och skär tortyr. Ändå stannar både jag och den bekante, båda ömsesidigt panikslagna och förbluffade över vår egen dumhet på samma gång. Vår dag har bara på några sekunder gått från strax över medioker till ett helvete och det enda vi kan göra är att försöka stålsätta oss inför det skådespel som är på väg att börja.
Och där står vi alltså, famlandes efter plattityder och försöker upprätthålla någon sorts konversation. Ingen lyssnar egentligen på vad den andre svarar, för frågan vi ställde var ju så pass platt att vi inte kunde bry oss mindre om svaret. Hade vi båda haft tillgång till pistol hade vi nog båda, utan minsta tvekan, unisont skjutit oss själva i huvudet bara för att få slut på eländet, på vårt egna lidande. Men så lyckas någon ändå säga de bevingade orden. Orden som räddar oss från att självimplodera där vi står. Någon av oss föreslår att vi "fan måste ta en öl någon gång" och så plötsligt är transen bruten och vi båda jäktar skamset därifrån.
Alltså, vad är egentligen detta för dårskap vi ägnar oss åt? Kallpratet är ett sådant vanvett till påfund att det saknar motstycke. Att börja spekulera i hur mycket tid som slösas bort på denna meningsfulla syssla under ett fullgott liv är ett tankeexperiment jag ogärna ägnar mig åt. Det gör mig bara mörk. Ledsen. All denna bortkastade tid. Och för vad? För att föreslå att man ska dricka en öl med någon man absolut inte vill dricka en öl med, och som för den delen absolut inte vill dricka en öl med dig heller?
Men så en dag för några veckor sedan hände något som skulle förändrade allt. Jag fick syn på den bekante och den bekante fick syn på mig. I vanlig ordning försökte jag streta emot reflexen att stanna men fick se mig besegrad. Återigen kände jag hur pulsen började rusa, hur handsvetten ymnigt började droppa från handflatorna och hur paniken grep tag i mig. Återigen försökte jag stålsätta mig inför vad som komma skulle.
Men den bekante stannade inte, utan bara nickade artigt och gick vidare. Häpen stod jag kvar och gapade. Som ett praktfån. För en sekund kände jag mig sårad, arg. Men sen sköljde lättnaden över mig. Jag är inte religiös men det här var nog så nära ett möte med Gud man kan komma. Man kunde alltså göra så? Det var alltså tillåtet? Lagligt? Euforin var total. Det var som att dörren till pärleporten hade öppnats och jag kunde se klart för första gången i mitt liv. Allt föll äntligen på plats.
Så nästa gång jag bara går förbi dig, käre bekant, och du blir den som står kvar och gapar så gör jag det inte av illvilja eller ondska. Det gör jag av kärlek.