Båda mina barn gillar att snickra, och är väldigt bra på det. De bygger hyllor, lekstugor, odlingsbänkar och allt möjligt man kan behöva i barnfamiljer med hus och trädgård.
När jag var ganska ung gick jag en snickarkurs i Västervik, vilket var väldigt roligt. Jag snickrade en liten bokhylla och när jag senare hade egen trädgård snickrade jag odlingslådor. Enkla grejer som inte kräver så mycket handlag, egentligen. Mina söner däremot, de tar sig an större projekt. Den ene har byggt om och satt upp nya väggar i bostaden, den andre har byggt ett fristående förråd i sin trädgård. Bra blir det också.
Mina barns pappa är en duktig snickare och säkert finns det en del snickarkunniga i den släkten. Går vi längre tillbaka behövde de flesta kunna tillverka det mesta som behövdes på gården eller torpet. Men många var också skickliga hantverkare.
Mina bröder och min pappa har byggt hus, och numera vet jag varifrån den där handaskickligheten i min egen släkt kommer.
Min pappas morfar var en duktig snickare. Han levde tills han var 97 år och bodde på undantag hos min farmor och farfar sedan de tagit över småbruket. Min pappa har berättat om att hans morfar gick runt i gårdarna och snickrade åt grannar och andra sockenbor.
Min mormors farfar var snickare. Min mormors farmors far var snickare.
Det här är en bonus för den som släktforskar, att upptäcka sådant som är gemensamt för oss än idag.
I min släkt har jag tidigt hört talas om Lindomemöblerna, att det var något särskilt med dem, möblerna från Lindome som det talades om. Numera har jag förklaringen.
Du som kan din möbelhistoria vet att Lindomestolar är en egen möbelgenre. Bönderna i Lindome utanför Göteborg var skickliga snickare redan på 1700-talet. De flesta var antingen stolmakare, snickare eller timmermän, om man läser i kyrkböckerna. Min mormors farmors far var en av dessa. Han kom in i min släkt när han snickrade inredningen i en kyrka i södra Västergötland på 1820-talet och träffade en flicka som han gifte sig med och stannade kvar.
Men inte nog med det, min mormors farfar, som så småningom gifte sig med snickarens dotter, var själv en skicklig möbelsnickare. En hel del av hans möbler från mitten och slutet av 1800-talet finns fortfarande kvar i bygden hemmavid. Själv äger jag ingen, men jag har på nära håll sett två chiffonjéer och ett skåp som han gjort. De är riktiga mästerverk.
Så snickargener har vi.