Eftersom min mor är borta sedan flera år är det vi syskon som nu tar över det han lämnat efter sig. Hus, möbler, verktyg, grejer han snickrat, böckerna, fotografier. Allt. Ett helt livs artefakter. Två livs, eftersom mycket också är kvar efter min mor.
Huset är nu sålt och vi står inför det sista rycket, att tömma det på allt. Inte bara på det vi syskon själva vill ha utan även det andra. Allt det där som är bra och fungerande och varit värdefullt för pappa men som inte har så stort värde för oss. Vi har ju själva levt så länge att vi har allt vi behöver.
Livet är förstås inte bara allt vi behöver. Det är också alla minnen och de saker som är en port till barndomen. Det som kallas affektionsvärde.
Så klart gör vi oss inte av med hyllan pappa snickrat, tavlan faster Karin målat, skålen morbror Göte snidat, fotografierna, psalmboken mamma ärvt efter sin farmor med mera. Ni vet vad jag menar.
Ibland när jag går i skogen har jag min mammas gamla jacka, fast den egentligen är lite trång. Men det känns bra. Skott från pappas vinbärsbuskar växer i mitt trädgårdsland. De ska mina egna barn få skott av så småningom.
Mina föräldrar tillhörde ju en sparsam generation, kanske den sista sådan. Bra-att-ha-grejer kastades inte i första taget, det som kunde lagas blev lagat.
De hade inget överflöd, inte som vi i min generation har. Skåpen fulla med allt möjligt, lämningar efter helt onödiga shoppingrundor och loppisfynd. Nu byter jag ut en del av mitt eget och lämnar till loppis och sätter in mina barndomsminnen i stället i skåpen.
Vi som lever idag och har varit vuxna ett bra tag, vi får nog inse att vi ställs inför en situation där vi har en massa saker efter våra föräldrar, saker som ingen vill ha. Vi måste kunna hantera detta, trots att det skär i hjärtat.
Inom några dagar ska jag åka till pappas hus på västkusten och tillsammans med mina bröder rensa, röja och plocka. Det kommer att bli låda efter låda med saker vi inte vill kasta men ingen vill ha.
Så jag är glad att det finns loppis och att många, inte minst de unga, uppskattar det som jag inte vill ha från det fula 70-talet eller det pastelliga 80-talet. För den som är 25 idag är dessa artefakter från en historisk tid, men inte för mig.
Husköparna är en barnfamilj som ska ta över en hel del, vilket vi är glada för. Det blir en generationsväxling som känns väldigt bra.
Det jag sedan själv måste vänja mig vid är att jag inte längre kan åka “hem”. Även om jag aldrig bott i just det här huset har det ju varit hemma för mig under många år när mina föräldrar bott där. Jag har släkten kvar i trakten och vill förstås fortsätta med sommarbesöken men nu blir det att skaffa annat boende. Och det är inte längre någon som ivrigt sitter och väntar på att vi ska komma innan kvällen, nu när pappa också är borta.
Om några decennier är det mina egna barn som är i samma situation. Som sagt, livet går vidare.