Vi står på stationen.

Vi har väntat i 2 minuter och 43 sekunder. 

Vi vet precis när vi ska vara på plats för att vara lagom. 

För vi är lagom.

Vi står inte så länge att vi hinner känna att vi väntar.

Men tillräckligt länge för att hinna kolla var vi ska stå för att hamna rätt. 

Tåget rullar in på stationen. 

Dörrarna öppnas. Vi kliver på. 

Vi hittar vår plats. 

Det sitter någon där. 

Vi säger hej. 

Vi säger "ursäkta där ska vi sitta".

Vi får kanske ett mumlande till svar. 

Vi får kanske höra "oj, ursäkta, fel av mig". 

Vi får kanske en utskällning. 

Vi får kanske en kopp kaffe, 

som tack när vi sa 

"det är okej vi kan ta en annan plats 

om ni vill sitta med varandra". 

"Säg hej till en medresenär".

Så står det tryckt på kudden på sätet. 

Vem är vår medresenär idag? 

Vi kommer springandes till stationen. 

Vi ser ett tåg rulla in, vi hoppar på. 

Vi är här nu, precis som tåget. 

Vi tror att vi ska gå av någonstans längs vägen. 

Kanske vet vi inte exakt var precis nu.

Kanske vet vi nu, men kanske blir det inte så ändå. 

Kanske ringer en kompis och säger 

“nu kan vi uppfylla drömmen, 

allt är klart, du måste komma på en gång”. 

Kanske ringer rasister och berättar 

nu måste alla med lila strumpor gå av tåget. 

"Säg hej till en medresenär".

Så står det tryckt på kudden på sätet. 

"Det kan göra större skillnad än du tror." 

Så står det under. 

Vad kan göra under idag? 

Ett hej? 

Ett nej? 

Kanske.

Kanske kan vi bara veta 

att tystnad inte gör skillnaden. 

Förutom i tyst meditation, alltså. 

Vart är vi på väg? 

10-poängsfrågan är ofta lätt, 

när vi redan vet svaret. 

Då kan vi säga "ja det är klart att tåget var på väg dit". 

Och det är klart att det var orimligt 1930

att tänka sig hur många tåg 

som skulle gå till Auschwitz. 

Krönika