"Mina barn får det bästa av två världar, är det mammavecka har de mitt fulla fokus nästan hela veckan och detsamma gäller hos pappa", skriver krönikören.
När jag var liten bodde jag i en by som heter Bergkvara med min mamma, pappa och syster, så såg många familjer ut då. Jag minns att det fanns barn som hade skilda föräldrar men de var inte många. De bodde hos sin mamma och träffade sin pappa varannan helg.
Idag ser det inte längre ut så. För det första är det ju betydligt vanligare med skilda föräldrar och för det andra bor de flesta hos både mamma och pappa, inte sällan varannan vecka.
Om detta varannan veckas liv vill jag nu skriva, för plötsligt lever jag själv det livet som ensamstående mamma.
Det är pappavecka.
Jag öppnar ytterdörren och stiger in i en tyst hall. Inga två små händer i mina som jag för några sekunder måste släppa för att få in nyckeln i låset. Inga små fötter i små skor som skuttar så energiskt att jag måste skutta med för att inte hamna i ofas över tröskeln. Inga ljusa röster som i kör pratar om allt de vill göra nu och fram till läggdags. Inga jackor att ta av, skor att knyta upp och inga mulliga kinder att gosa in sig i när jackorna hamnat på plats och vi stationerat oss hemma efter en dag på förskola och jobb. Bara jag, mina tankar och rummen, gapande tomma likt fågelholkar. Där står jag och undrar var jag nu ska göra av mina arbetslösa händer och armar, som annars bär, kramar, lyfter, leker och gör oändligt många saker för att underlätta livet för de små. Nu hänger de på varsin sida av mina kropp likt två lealösa badlakan och undrar, vad tusan hände? Lite som rumpnissen som snopet utbrister ”Nu blev de kväller” när en stor vintermössa plötsligt dränker det lilla huvudet.
Sanna Hogman Fernandi.
Så kändes det till en början. En känsla av saknad, sorg och tomhet som var svår att greppa. Om moderskapet vore mitt yrke så var jag plötsligt arbetslös. Det är en märklig känsla när ens liv tar en sådan vändning. Men i denna känsla blev jag inte kvar länge. Jag började istället att skymta mina egna möjligheter som uppenbarade sig en efter en.
Plötsligt ägde jag min tid två veckor i månaden och med den tänkte jag minsann göra något värdefullt. Så tänkte jag och så har det blivit.
Jag kan sätta mig och komponera ny musik i timmar om jag vill, jag kan dansa salsa i vardagsrummet, det kan jag förvisso med mina barn också men nu kan jag fokusera, jag kan prata länge med vännerna i Göteborg på telefon, de som har tid förstås, jag kan möblera om, jag kan redigera videor till Instagram och jag kan meditera. Det är ett litet axplock av allt det mina varannanveckor kan erbjuda.
I slutet av veckan börjar jag dock, ja det kan hända tidigare också, längta efter mina två små lärkor som snart ska fylla mitt liv med fågelsång igen. För vad vore livet utan dem? Det vore tomt och ödsligt, precis så som det kändes den första tiden utan dem varannan vecka.
Vi har dock ett val i livet och det är att se alla de unika möjligheter som finns framför oss varje dag och att faktiskt ta dem. Mina barn får dessutom det bästa av två världar, är det mammavecka har de mitt fulla fokus nästan hela veckan och jag är säker på att samma sak gäller hos pappa. På så vis är många skilsmässobarn privilegierade, man vill ge dem allt när man väl har dem.
Mina batterier är laddade, det spritter i kroppen av längtan och nu hör jag dem springa in på gården. Jag öppnar dörren och möts av det mest underbara, mina två små barn omfamnar mig och vi har en hel vecka att se fram emot. Det är mammavecka!