Framför allt ute i skogen kunde vi vara i flera timmar där vi sprang runt och lekte ninjas, soldater, cowboys och indianer ihop med kompisar och de andra barnen i grannskapet. Evighetslånga dagar utomhus med hundra procent kul med andra ord. Men när mina föräldrar glatt påannonserade höstens stora bär- och svampplockningsdag sparkade jag dock bakut. Det låter säkerligen skumt att vi kunde vara ute i flera timmar och leka men när det var dags för denna storslagna familjeaktivitet mulnade jag mer än en midsommaraftonshimmel. Men kom ihåg att när vi lekte så var det på våra egna villkor och inte någon påtvingad heldagsaktivitet utomhus.
Nå, jag känner att en smula bakgrundshistoria är på sin plats här; min pappa jobbade som skogsinspektor (vilket bara är en upphottad titel för skogvaktare) och hade således skogen som sin naturliga arbetsplats och habitat. Detta bidrog till hans nästintill patologiska intresse för att traska runt i skog och mark även på fritiden. Han tog stolt ut sin familj, ledde den rakt ut i ingenstans för att leka samlare à la stenålder för att förmå oss att plocka så mycket lingon och svamp vi kunde bära. Grejen var bara att han var en van skogsvandrare som försvann tämligen tidigt ur synfältet medan mamma fick uppdraget att dra på min bror och mig som definitivt hade mycket kortare ben än både mamma och pappa. Framför allt hade varken jag eller min bror egentligen någon större lust att vara en del av detta totala vansinne; det regnade oftast, fötterna värkte redan efter tio minuter och fikastunden var en logistisk mardröm.
Raskt vidare till nutid; det bästa jag vet är att gå ut på en rejäl långpromenad. Helst i flera timmar och gärna så otillgängligt som det bara går. När jag är på jobbet längtar jag tills jag får gå hem, byta om och ta en rejäl sväng ute i VO:s motionsspår eller varför inte på Gränsöleden? Närhelst det passar försöker jag att befinna mig utomhus i ur och i...snö. Att ta med sig smörgåsar, kaffe och kanske hitta några trattkantareller som man vid hemkomst kan steka upp och äta ihop med knäckebröd. Lyssna på vindens sus genom granarna och samtidigt uppleva hur mörkret sakta sänker sig över Gamlebyviken. Det hela känns nästan som att befinna sig mitt i en naturromantisk tavla.
Varför är det så här? Jag har resonerat mig fram till att precis som när jag var ett litet barn så sker vandringslivet numera på mina egna villkor. Det är ingen annan som tvingar mig ut på aktiviteter i ösregn utan det är jag själv som kommit på att jag ska gå ut på långvandring i ösregn. Jag har valt det alldeles själv och däri, kära läsare, ligger den monumentalt stora skillnaden. Det är fullt möjligt att jag kommer hem och smörgåsarna är uppätna och kaffet slut samtidigt som jag är trött, genomblöt och smutsig men jag är och förblir lycklig i vetskapen av att jag har bestämt det alldeles själv.