Eva Johansson: Tusentals ättlingar till biskopsparet

Johannes Rudbeckius har du kanske hört talas om. Han var biskop i Västerås i början av 1600-talet och en av de där kyrkomännen som vi fick lära oss om i kristendomskunskapen när jag gick i skolan för länge sedan. Kanske nämns han fortfarande i dagens skola. 

En känd man för oss som bor i Västerås. Men han är också ganska allmänt känd bland släktforskare eftersom det var han som var först med att få prästerna att bokföra sina församlingsbor. Dessutom är han den som startade den allra första skolan för flickor i Sverige, redan 1632.

Som släktforskare i Västerås känner en sig nästan lite stolt. Men inte bara därför, han är också förfader till mina barn. Dock inte till mig.

Biskop Rudbeckius gifte sig 1620 med Malin Hising från Fellingsbro. De fick elva barn, 78 barnbarn och 195 barnbarnsbarn. Deras ättlingar som lever idag räknas nog i hundratusental skulle jag tro. 20 000 av dem är hittills dokumenterade.

Jag ska inte trötta er med en massa fakta om biskopsparet. De är intressanta människor och med en viktig plats i mina barns släktträd. Genom sin farmor är mina barn Rudbeckiusättlingar, det är 13 generationer mellan mina barnbarn och paret Rudbeckius och Hising. 

När vi var nyinflyttade i Västerås 2019, maken och jag, hade vi släktträff i domkyrkan med barn och barnbarn som fick se porträttmålningarna på förfäderna och deras gravsten och minnessten inne i Västerås domkyrka. Vid porträtten fick barnbarnen ställa upp sig och jag tog så klart jämförande bilder på dem, så att vi kan leta efter gemensamma drag. Nog tycker jag att mitt äldsta barnbarn har lite samma drag över munnen som Malin Hising. Man ser vad man vill se...

Utanför står biskop Rudbeckius staty och där blev så klart barnbarnen också fotograferade tillsammans med sin förfader. Sedan gick vi på Malins kafé och fikade. Malins kafé ligger i det gamla konsistoriehuset invid domkyrkan, byggt på 1600-talet och uppkallat efter Malin Hising. 

Det är lätt att få barnbarnen intresserade av sin släkthistoria när den går att konkretisera så här, även om tidsgapet på 400 år kan vara svårt att greppa. Tänk om man kunde komma så nära alla ens förfäder och förmödrar.

Det här är min sista krönika om släktforskning för Västerviks-Tidningen. Tidningen förändras men jag fortsätter släktforska och skriva, men i andra sammanhang. 

I höst är det tio år sedan jag började med mina släktforskningskrönikor. Tack för alla läsarkommentarer! Det är alltid uppskattat.