"När stunden är inne för min egen hädanfärd hoppas jag att jag förlikat mig med livets förgänglighet lika fullt som jag i samma stund som jag föddes förlikade mig med livet självt", skriver krönikören.
Varje sång är bestämd och så avskedstalet. Han läser det med inlevelse, ett darr på rösten tittar fram då och då och det hugger tag i mitt bröst. Inte en gång till vill jag mista en älskad pappa men det är nog så det kommer att bli. Kretsloppet gör sig återigen påmint, livscykeln. Livet, denna stund på jorden, denna gåva, att den en dag ska återges till evigheten eller ”ickeheten”, är både smärtsam och sann.
”Jag vill inte dö men inte leva jämt”, skrev jag i en av mina låtar. Vid närmare eftertanke hade jag dock velat att livet vore längre för oss alla men nu är det vad det är och det bästa är att denna stund på jorden försöka leva sann mot sig själv och andra.
Han har varit som min pappa i så många år nu. Jag har ringt honom så fort jag tvivlat på mig själv och han har alltid funnit de svar som lugnat mig. När jag låg svårt sjuk på ett sjukhus i Sydafrika var det hans lugna röst som jagade bort oron från mitt bröst.
Jag förlorade min biologiska pappa när jag var 26 år och det var en djup sorg. Det kändes som att en del av mig plötsligt försvann ut i tomma intet. När vi åkte hem till mamma i Västervik från universitetssjukhuset i Linköping den kvällen kände jag som när Mattis skrek, ”Jag har inget barn längre”. Jag hade ingen pappa längre, eller jo det hade jag men inte en att hålla i, en att titta på, en att krama om eller en att lyssna på. Jag har aldrig känt mig så fattig som då.
Att inte få säga pappa till någon, bara det var en sorg i sig. Jag drömde mycket då. I en av mina drömmar seglade vi, pappa var segelkungen och under hela min uppväxt har jag fått den äran att vistas mycket i segelbåt. I drömmen balanserade jag på bommen i hans Rival 22:a medan han stod stadigt under och hjälpte mig hålla balansen. Det var en symbolisk dröm. Han höll i mina vrister. Efter den drömmen gick jag till tatueraren och bad honom tatuera in ”Pappa” på min vrist som en påminnelse till mig själv om att han alltid kommer hjälpa mig att hålla balansen i livet.
Jag har avskytt döden, förbannat den, sörjt dess existens, oroat mig över den men också i stunder accepterat den som en del av livet.
Vi föds ensamma och vi dör ensamma. Ibland har tanken slagit mig, kan döden vara kollektiv om man dör många samtidigt? Spekulationerna kan bli många och svaren kommer den dag det är dags, eller gör de ens det?
Han som jag kanske snart ska mista vill att jag ska sjunga en av mina sånger, ”När dina ögon inte ser”. Den skrev jag till en gammal kvinna som lämnade jordelivet över 90 år gammal och den handlar om en tro på ett möte igen. För nog vill jag tro på en återförening. Jag och pappa, vi var inte färdiga ännu.
Är min förhoppning om en fortsättning bara en illusion som håller mig något stadigare på jorden då alternativen ter sig för ovissa? Är tron min livlina att gripa tag i när horisonten inte längre finns bakom havet?
Kanske är det som Agnes Wold säger, slut när vi dör. Jag har börjat förlika mig med det också.
Sanna Hogman Fernandi.
Jag vill dock tro på något mer, den tanken gör mig gladare så därför väljer jag den att äga och så får Agnes Wold tro vad hon vill. Tänk vad fint, ingen vet och därför kan alla ha sin tro alldeles för sig själv och ingen kan säga ”du har fel”.
När stunden är inne för min egen hädanfärd hoppas jag att jag förlikat mig med livets förgänglighet lika fullt som jag i samma stund som jag föddes förlikade mig med livet självt. Så, papporna, jag tror vi ses igen.