Vi går i prideparader och vi gör vårt bästa 

för att stå upp mot kränkningar,

när vi hör ett barn kalla ett annat för “bögjävel!”.

Till exempel. 

Men, tänk om vi hade fötts, 

låt oss säga, 48 år tidigare.

Hade vi vågat delta i Sveriges första prideparad 1971?

Hade vi varit med på resan 

som ledde till att Svenska kyrkan året därpå 

började utredningen: hur ska kyrkan se på homosexualitet?

Hade vi fortsatt med på resan fram till beslutet 2005:

homosexuella par kan välsignas i kyrkan

och Svenska kyrkan tar avstånd 

från dömanden mot sexuell läggning? 

Tänk om vi hade fötts,

låt oss säga, 40 år tidigare.

Hade vi följt med till Socialstyrelsen 1979

och krävt att sjukdomsstämpeln ska bort?

Hade vi först vågat ringa till Försäkringskassan 

och säga “hej, jag sjukskriver mig idag, 

för jag är homosexuell”? 

Eller förresten, hade vi ens tänkt tanken att vi kunnat? 

Många av oss hade nog inte vågat

eller ens vetat att det fanns något att våga. 

Den här är en hyllning till alla som gått före.

Till alla er som gjort det möjligt att sluta gömma sig,

att ibland till och med glömma att gömma, 

att kunna prata om sin flickvän i personalrummet,

att viga sig i Svenska kyrkan,

att höra fler tonåringar berätta för kompisen

“jag är homosexuell”. 

Till exempel. 

Tack, för att ni vågade, för att ni kämpade.

Tack, för att vi kunde börja från en helt annan punkt,

på en temperatur som är så mycket behagligare. 

Tack för att vi kan fortsätta, 

höja våra röster där vi befinner oss

för att peka på det som faktiskt inte är okej,

att reglerna säger “nej du får inte ge blod 

om du är en man som har sex med en annan man”.

Till exempel. 

Eller höja sin röst i sin församling i Equmeniakyrkan

och säga “nu är det dags att fatta ett beslut,

att säga ja vi viger samkönade!

Att inte ta ett beslut är också ett slags beslut, 

ett slags nej och det är inte okej”. 

Tänk om vi föds, 

låt oss säga, om 30 år,

vilken punkt är vi på då?