Hundraåringen heter Anders och är min pappas storebror. Sex av de åtta syskonen är redan döda, bara min yngsta faster och Anders lever ännu. 

Att ha en hundraåring i släkten är mäktigt. Då ville jag givetvis vara med och fira även om det blev en lång resa ner till södra Halland. Släkten samlades och vi var många som deltog i firandet. Det blev en släktträff samtidigt som ett födelsedagskalas. Annars träffas vi mest på begravningar nu för tiden. Det känner ni nog igen, ni som liksom jag kommit upp i åren.

Även om hög ålder blir allt vanligare så är det ändå väldigt speciellt att ha en nära släkting som fyller hundra år. Hundra år! Tänk vad han varit med om, allt som hänt under hans livstid. Med ökad folkhälsa lever vi allt längre och många av oss som ännu är medelålders eller nyblivna pensionärer kommer säkert att bli hundra år gamla. Det lär vara så att av dem som föds idag räknar man med att ungefär hälften kommer att uppleva hundraårsdagen.

För kanske tio år sedan, när jag fortfarande var anställd på Västerviks-Tidningen, hade jag en vikarierande kollega som tagit sig an den här frågan. Det hade då börjat uppmärksammas att allt fler fyllde hundra år. Strax innan han kom till VT hade han skrivit en artikel om detta och kunde där konstatera att det var relativt sett fler hundraåringar i Småland än på många andra håll. Området sträcker sig ner till norra Skåne. Min farbror Anders hamnar precis utanför det eftersom han större delen av sitt liv bott i Laholmstrakten. 

Hur många hundraplussare det finns i Sverige idag vet jag inte men det är visst ett par tusen i alla fall.

Vad ger man en hundraåring i födelsedagspresent? Jag gjorde en släktbok och gav honom. Jag vet att han är intresserad av släkten. Till den skulle jag också ha ett fint födelsedagskort. 

I korthyllan, ni vet en sådan där som man snurrar på, så fanns det kort för 50-åringar, 60-åringar, 75-åringar och så vidare. Men bara upp till 90 år. Här krävs en anpassning, de kommersiella krafterna har tydligen inte upptäckt ännu att vi börjar få många hundraåringar.

Inte heller kunde vi sjunga “ja, må han leva uti hundrade år” för det har han ju redan gjort. Så vi anpassade sången och sjöng i stället “vi firar våran Anders idag” på samma melodi och hurrade fyrfaldigt.

Vill jag själv bli hundra? Nej, jag tror inte det. Det lockar inte att vara gammal och skröplig på 2050-talet, inte med den samhällsutveckling vi ser nu.