Ett exempel på släktsamband är Långarydssläkten. Några släktforskare har kartlagt en kvarts miljon människor och utgått från en länsman och hans hustru som levde kring sekelskiftet 1700 i socknen Långaryd i Småland. Ett antal personer i detta gigantiska släktträd kommer också från länsmannens anfader på 1500-talet och en del syskon i dessa tidiga led.
De som ingår i denna släkt, antingen som ättlingar eller ingifta, utgör ungefär två procent av Sveriges befolkning. De allra flesta, omkring 190 000 människor, lever idag. Det är på något sätt ganska otroligt att man lyckats fastställa släktsambanden mellan så många människor.
Som mest handlar det om 19 generationer från den äldste till den yngste. 19 generationer! Det är långt.
Det här kom jag att tänka på i helgen när jag var på släktforskarmässa i Halmstad. Där träffade jag många människor som jag är släkt med, jag har ju mina rötter i Halland. En del kände jag igen, andra inte. Men eftersom jag gjort ett DNA-prov och har nästan 1 500 träffar så förvånar det mig inte.
De allra flesta av dessa är just avlägsna släktingar, fem-sex generationer bort eller mer. En del går inte att hitta något samband med, vi bara vet genom DNA-testet att vi har någon gemensam förfader långt bort i historiens dunkel.
Men en av dessa visste precis. “Jag är släkt med dig på 13 sätt” sa han. “Ojoj” tänkte jag. Kunde det stämma? Jo, det gör det. Här om dagen fick jag mail med en genomgång av våra gemensamma släktträd.
Det närmaste släktskapet är kanske att hans mamma är kusin med en av mina ingifta morbröder. Utöver det är vi sjumänningar, åttamänningar, niomänningar och tiomänningar. Dessutom på flera olika sätt. Så kan det bli när en person bildar familj med en annan och deras gemensamma anor går ihop några generationer bort. Det som vi släktforskare kallar anförlust och som de själva förmodligen inte kände till.
Jag ska inte trötta er med mer detaljer om detta utom i ett fall. Både den här släktforskaren och jag har lyckats leta oss ner till dansktiden i Halland. Ni vet, tiden före freden i Brömsebro 1645 när Halland blev svenskt. Då bodde bonden Olof Jönsson, eller kanske kallades han Ola Jenssen på danska, i Gunnarps socken. Han föddes som dansk och dog som svensk 1677.
Olof Jönsson hade minst två söner, och de hette Lars och Jöns. Båda två fick barn som fick barn som fick barn… Ett av brodern Lars barn hette Anna. Den här släktingen som jag träffade, han kommer från Annas släktgren, och på så sätt är vi tiomänningar.
Tänk om de där danska bönderna hade kunnat ana att vi här idag, nästan 400 år senare, skulle sitta och nagelfara deras liv i jakten på våra förfäder.