Krönikören önskar att det fanns någon att ringa till och klaga, som när det fattas en kudde till soffan från möbelvaruhuset. Men när det gäller klimatförändringarna är det ju inte riktigt så enkelt.
De senaste lite varmare åren har jag dock reflekterat över att jag under sommarmånaderna känt en stigande frustration. Väderappar har blivit mina följeslagare och när solar dominerat blickfånget i appen så har jag många gånger velat ringa och klaga. Precis som man gör när soffan man köpte på IKEA saknar en kudde. Det finns dock ingen att ringa. Man behöver inte vara det minsta smart för att förstå att det är människan som är huvudorsaken till de oroväckande förändringar som vi nu ser i vårt klimat. Om det är någon jag ska ringa så är det således till "människan".
Problemet är för stort, för ogreppbart och vi distanserar oss från den verklighet som står och gror bakom dörren. En verklighet som kan komma att göra våra barns liv till ett rent helvete – men vi behöver ju faktiskt vår bil, våra resor till Medelhavet, våra fläskkotletter och allt det där som gör livet värt att levas. Vi är värda det, visst är vi? Det är ju inte vårt fel att det ser ut som det gör. Jag och du kan ju dessutom inte göra något åt detta, vi är två sandkorn på en oändlig strand. Så vi lever vårt liv tills döden skiljer oss åt och då är det inte längre våra fötter som ska stekas på en brännhet jord, våra lungor som ska inhalera giftig och förorenad luft eller våra ögon som inte längre ska njuta av skogars grönska och mycket mer där till. Då är vi aska och de problemen är inte längre våra att äga, så nu njuter vi tills sista droppen är drucken för håll i hatten vad bra vi ska ha det. Sedan får väl våra barn och barnbarn fixa resten, det reder de nog ut, nu ska här njutas.
Kom igen, det är dags att tänka om, nu!
"Vi behöver ju faktiskt vår bil, våra resor till Medelhavet, våra fläskkotletter och allt det där som gör livet värt att levas. Vi är värda det, visst är vi?"
Ni vet känslan när man har ätit lite för mycket men ändå tar den där extra portionen och så är det efterrätt och det hela slutar med illamående. Då kommer någon och frågar om man inte vill ha en liten chokladpralin till och svaret blir ett rungade "NEJ tack" för nu är det nog, nu är det vår självbevarelsedrift som talar. Så känner jag med vårt klimat just nu. Tänk om vi alla med hjälp av vår självbevarelsedrift kunde tänka ett steg längre, på nästa generation och nästa och nästa.
Att med glädje vilja plantera ett frö i jorden, som en dag ska växa till ett träd, som vi aldrig kommer att få se, det är kärlek, på riktigt. Det är dags att på individbasis nu bli det vissa kallar för pretentiösa, det andra kallar för ansvarstagande. Det krävs så lite men av så många och däri ligger problemet. Vi har blivit för många – men för få att ta ansvar. I den bästa av världar gör vi det, visst kan vi? Snälla säg JA.
Se den där dominobrickan, hur den tar med sig nästa, nästa och nästa. Kretsloppet. Affirmera hur vi alla gör mer och mer. Vi kan.
"I sommar ska jag inte längre åka till Berlin, inte någon annanstans heller för den delen, som kräver ett flygplan. Istället ska jag åka till Mundekulla och dansa i skogen, meditera i naturen och äta mat från växtriket och så ska jag vara tacksam över att jag fick vara barn innan allt blev svart."
I sommar ska jag inte längre åka till Berlin, inte någon annanstans heller för den delen, som kräver ett flygplan. Istället ska jag åka till Mundekulla och dansa i skogen, meditera i naturen och äta mat från växtriket och så ska jag vara tacksam över att jag fick vara barn innan allt blev svart. Jag hoppas så att det inte behöver bli det. Hoppas.
Vi ska börja ta ansvar, varje individ, varje sandkorn på stranden, det ska bli som en dominobricka, fast tvärtom, den ska resa sig, jorden, grönskan, är jag naiv? Ja kanske men vi måste gräva där vi står för ur besvikelsens nederlag ska det myllas i jord, då ska det födas en ny värld av mer än ord. Tack.