Klyftan mellan rika och fattiga var stor vid den här tiden. Då var tanken på alla människors lika värde inte så spridd. Fattiga och arbetare ansågs av många välbeställda som mindre värda och för köpmän, fabrikörer, ämbetsmän och andra i de övre klasserna ansågs det som rysligt och helt emot Guds ordning att gemene man, “folket”, skulle få samma rättigheter som de själva. De blev provocerade. Det tog lång tid för den gamla överheten att acceptera det nya samhället som växte fram vid förra sekelskiftet.
Som du kanske läste i reportaget på skärtorsdagen fick kraven från de upproriska arbetarna gehör hos stadens myndigheter. Även om det tog lite tid och allt inte blev som man ville så var det inte bara kalla handen, som tidigare.
Det som hänt i Ryssland tidigare på våren 1917 kan ha varit avgörande. I mars hade ryske tsaren avsatts och arbetarna rest sig, även om det dröjde till hösten innan de tog makten. Det här tror jag skrämde borgmästaren och andra i stadens ledning så mycket att de inte vågade säga blankt nej till arbetarnas krav när kommittén lade fram sin resolution den 16 april. De var rädda för revolution här också.
Det påminner mig om hur det var under kalla krigets dagar på 50- och 60-talet. Jag minns hur man då, under min barndom, talade om att ryssen kunde komma. Broschyren som hette “Om kriget kommer” delades ut till alla hushåll i Sverige och mina föräldrar hade sparat den på en hylla högst upp i ett skåp i köket. Den var viktig.
Där fick vi råd om hur vi skulle agera i händelse av krig. Vi varnades för fake news och alternativa fakta, som i broschyren kallas “förfalskade exemplar av svenska dagstidningar” och flygblad med “förfalskade order”.
“Tro inte på rykten. Sprid inga rykten själv!” står det i den. Något att ta till sig fortfarande, tycker jag.
Röde Frans historia fick jag kännedom om först 1987, 70 år efter hungerupproret i Västervik. Det var när teaterpjäsen Hunger sattes upp på dåvarande Folkets Hus, med Ingemar Arnesson i huvudrollen som Frans Johan Gustafsson. Först då förstod jag hur viktig han varit för samhällsutvecklingen.
Direkt greps jag av Röde Frans historia. Det var som om han flammade upp med en klar låga under en kort tid. Redan den 19 september 1918 släcktes hans liv när han dog av lunginflammation som en följd av spanska sjukan. Men in i det sista var han djupt engagerad och aktiv i arbetarrörelsen. I hans dödsruna i tidningen Syndikalisten berättas hur han blev akut sjuk vid ett möte i Nässjö och fick skickas hem till Västervik. Här kom han in på sjukhus men kom aldrig hem igen.
Detta vet jag tack vare kontakten med hans barnbarnsbarn Zandra Lindström i Motala, som jag intervjuade till skärtorsdagens artikel i VT. Vi träffades också i söndags när minnesstenen över hennes farmors far restes på kyrkogården i Västervik. Det blev en påminnelse om att även i de stora skeendena är det vanliga människor som du och jag som varit delaktiga i händelser som efteråt blivit avgörande för utvecklingen, fast ingen visste det då.