I mitten av 80-talet tillbringade jag en semestervecka vid Svartahavskusten i Rumänien.
En av dessa dagar åkte jag ut på en mycket trevlig utflykt i Donau-deltat. Först buss till hamnstaden Tulcea där vi klev ombord på en otroligt fin och lyxig hjulångare för vidare färd på de finmaskiga vattenvägarna i Europas största deltaområde.
Lagom till ombordstigningen serverades lunchen, och jag blev placerad vid ett runt bord där ett sällskap på fem tyska damer redan intagit sina platser. De berättade för mig att de gått ombord redan i Tyskland och de alltså nu kommit till sista etappen på sin Donau-kryssning.
Bordet var elegant uppdukat och vid varje ”kuvert” stod redan ett ganska stort glas fyllt med starkt plommonbrännvin, som skulle intagas före själva matserveringen.
Eftersom samtliga damer sa ”Nein danke” när jag höjde mitt glas, fick jag själv stå för konsumtionen av bordets samlade framdukade ranson.
Fortsättningen på resan tillbringade jag på soldäck omgiven av just PELIKANER!
Det var en fantastisk upplevelse att få åtnjuta den säregna naturen med flytande öar i dessa våtmarker och ett otroligt rikt fågelliv.
Resten av dagen förflöt i lättjans tecken och trots starkt eftermiddagskaffe, kan jag inte påstå att jag ”var pigg som någon pelikan”.