Det här är berättelsen om vårt mest klassiska och hopplösa dilemma; att vara eller icke vara? Det här är berättelsen om hur fallet, som så många gånger förr, föregicks av högmod. Det här är berättelsen om Padelkejsaren.
Att sporten padel har slagit ned som en fullständig bomb har väl knappast undgått någon. Likt en ångvält har sporten plöjt fram från söder till norr och på rekordtid lyckats penetrera den svenska folksjälen. För att det är en folkrörelse torde det inte råda några som helst tvivel om? De fullbokade hallarna talar sitt tydliga språk. Alla spelar. Alla spelar satan. Och när Globen för några månader sedan byggdes om till padelhall känns det som att det var den yttersta manifestationen av sportens omåttliga popularitet. Padeln är här för att stanna.
Jag själv var inte långsam med att hoppa på padeltåget. Ni förstår, jag har en lång tenniskarriär i ryggen och många, eller kanske främst jag själv, brukar beskriva mig som något av en racketvirtuos. Så att testa denna nya spanska sport föll sig som ett helt naturligt beslut. Och gud så rätt jag hade. Jag blev hooked direkt. Älskade skiten.
Men snabbt efter att jag funnit min nya passion började jag ana ugglor i mossen. En efter en kom de. Ugglorna tillika padeltöntarna. Kittade från topp till tå med de senaste pryttlarna och Noccon i högsta hugg. Det verkade inte heller som att det fanns något slut på vansinnet. Detta lämmeltåg av folk som gått på myten om sig själva blev bara större. På håll betraktade jag dem med avsky. Lyssnade till de grunda samtalen som bara tycktes handla om padel. Det var Bandejas hit och Viboras dit. Men ingen av dem kunde slå en forehand. Var var självdistansen? Ödmjukheten?
Jag bestämde mig för att jag aldrig skulle bli som de. Men samtidigt kunde jag ju inte bara sluta. Padel var alldeles för roligt för att bara ge upp. Istället lärde jag mig konsten att kamouflera mig. Med precis precision rörde jag mig mellan galenskapen som pågick inne i hallarna och världen utanför. Jag stod med en fot i vardera läger. Jag lyckades med konsten att både vara och icke vara en padelspelare på samma gång. Det var verkligen en upprymmande känsla. Att titta på när alla var uppe på den berömda läktaren och käkade korv. De fattade ju ingenting, vilka dårar.
Även om det må vara härligt att titta på aningslösa korvätare så var kanske det allra härligaste med mitt spel för gallerierna att jag ju kunde gå rakryggad på stan. Hedern var intakt. För jag var ju ingen padelspelare i den bemärkelsen. Visst, jag spelade padel, men jag var ingen padelspelare. Och det var en jävla skillnad. Det berättade jag också för folket på stan. Det var viktigt för mig. Det var viktigt eftersom jag inte ville att de skulle placera mig i fel fack. Jag var ju också en intellektuell kille med fler strängar på min lyra. Absolut, jag läste inte enkom Proust, men jag läste inte heller enkom Knasen. Jag läste ju båda. Det förstod de också, folket på stan.
Alla framgångssagor lider dock någon gång mot sitt slut. Det var också ett högt spel jag spelade och egentligen var det väl endast en tidsfråga innan kulissen skulle falla och jag skulle bli avslöjad som den bluffare jag var av någon testosteronstinn padeltönt. Men den dagen kom aldrig. Istället började jag märka hur det började tisslas och tasslas på stan. Några himlade med ögonen när jag drog min story om hur jag ägde dårarna i padelhallen. Andra pekade bara.
Obrydd skakade jag av mig dessa märkliga scener, jag visste ju vem jag var, och begav mig som så många gånger förr mot padelcentret. Väl där inne kände jag en större avsky än jag gjort någon dag tidigare. På något vis var det som att vansinnet gjorde sig mer påtagligt än vanligt just den här dagen. Tryckande växte det sig större. Och det var då jag såg honom, en riktig rugguggla, arketypen av en padeltönt. Med splitternya fula limegröna skor, ett sproilers racket och med en Nocco Blood Orange i högra handen pratade han högljutt i telefonen där han verkade lägga upp dagens taktik. Våra blickar möttes kort. Sen igen. Och igen. Till slut stod han bara där och stirrade ihåligt rakt på mig, den djävulen. Och det var då jag insåg det. Det var då benen vek sig under mig och världen rämnade. Det var då inget någonsin skulle bli sig likt igen. För där i spegeln stod han ju, Padelkejsaren. Naken. Blottad.