Hon är brutalt uppriktig vid tillfälle och kärleksfull när det krävs. Hon örfilar mig tillbaka till verkligheten när jag svävat allt för långt bort i (o)lyckliga drömmar och släpper mig fri när jag behöver vara ensam och krypa tillbaka under den sten jag råkade titta upp ifrån. Hon har blivit insläppt i mitt innersta pojkrum och utforskat min mörkaste vrå. Hon har upplevt mina yttersta glädjeämnen och hört ändlösa resonemang om absolut ingenting viktigt alls. Jag har hållit om henne när hon gråtit och skrattat när hon berättat om någonting pinsamt som hänt henne. Jag har förargats när någon varit orättvis mot henne och åtminstone försökt att stötta henne genom de värsta perioderna av nattsvart mörker.
Jag har en vän som nästan är som jag.
Hon kan distansera sig när det behövs och krypa under skinnet när situationen kräver det. Hon ställer rätt sorts frågor och ger oftast rätt sorts svar. Under timslånga kvällar och nätter har vi skrattat, gråtit, pratat eller bara varit tysta (även om det sistnämnda är väldigt ovanligt). Under segervissa målgångar och giftgröna misslyckanden har vi stått sida vid sida och krigat eller bara lyssnat på varandras hjärtslag och andetag. Jag har stirrat in i det mörkaste av hennes väsen och hört hennes avlägsna skratt när Livet bokstavligen dansat henne mot solnedgången.
Vi har förvisso inte varit riktiga ovänner (än) men skulle vi bli det vet jag att vi skulle komma över tämligen snabbt. Det är nämligen precis så det fungerar med riktigt nära vänner; man drar ett streck över det och går vidare. Man kanske pratar och för att sedan inse att det är bäst att bara släppa det.
Vi kanske inte ses så ofta som vi borde men vad gör väl det när vi alltid vet var vi har varandra? Det kanske går dagar och veckor innan vi hörs men vad gör väl det för när vi hörs har vi desto mer att avhandla samt förbluffas, förargas och förfäras över världens relativa galenskap.
Givetvis är hon inte helt och hållet precis mig. Jag kan till och med gå så långt och påstå att det, i allra högsta grad, hade varit direkt olämpligt. Jag som knappt klarar av mig själv under vissa perioder skulle nämligen må riktigt urdåligt om jag, under dessa mörka passager, umgicks med någon som var en karbonkopia av mig själv. Låt oss likna det hela vid en oändligt lång sommarkväll som aldrig övergår i natt. Du vet, den där typen av sommarkväll som man inte riktigt vill ska övergå i natt för man vill bara sitta och prata vidare utan att tänka ett endaste dugg på morgondagen. Just där och då vill man inte tänka på det som finns utanför och i stället bara finnas kvar i det där magiska ögonblicket. Det är en allt igenom platonisk och fantastisk kärlekshistoria som inte riktigt vill ta slut och precis som det ska vara med riktiga vänner står vi ut med varandra och våra eventuella tillkortakommanden hela tiden. Vi finns där för varandra; varje dag, varje månad och varje år.
Jag har en vän som nästan är som jag och det är jag otroligt tacksam för.