För tio år sedan var det bröllop och dop som var den vanligaste anledningen till större tillställningar i mitt liv.
Nu har trenden vänt och de senaste åren har jag varit på fler begravningar än bröllop.
Visst är det så att de flesta av dem jag umgås med och som är i ålder för bröllop och barnskaffande, redan klarat av detta. (Å andra sidan är det ju nu som samma personer man tidigare gick på bröllop hos, börjat skilja sig. Vilket, om man är lite krass, kan innebära chans till nya, framtida bröllop!)
Att äldre släktingar går bort är inte så oväntat och något man tyvärr måste räkna med. Visst är även de begravningarna sorgliga och vemodiga, men samtidigt något man varit förberedd på ett tag.
Men när jämnåriga plötsligt börjar dö, blir allt bara konstigt. I sommar har jag läst flera dödsannonser där folk i min egen ålder avlidit. Jag har också blivit personligt drabbad när en vän, bara några år äldre än jag, dog i plötsligt hjärtstopp.
Det var både lätt och svårt att tänka sig in i familjens situation. Lätt för att våra familjer befann oss i ungefär samma fas i livet, med barn i samma ålder och ett hektiskt liv med jobb, hus och fritidsaktiviteter. Svårt då det över huvud taget inte går att föreställa sig hur det känns när familjen bara splittras pang bom. Och tvingas börja planera begravning i stället för att komma iväg på sin efterlängtade Europaresa.
När sådana här saker händer omvärderar jag mitt liv och blir extra tacksam över de nära och kära som jag faktiskt har i min omgivning. Jag tänker att jag ska bli snällare, gladare och inte bråka så mycket på barnen för oväsentligheter som stinkande tvätthögar, smulor och obäddade sängar.
Även om man förstås inte ständigt kan agera som om döden kan inträffa när som helst – även om den ju faktiskt kan det – så skadar det inte att ta tillvara på de dagar som rusar förbi, men som faktiskt är livet. Att se glädje i de små sakerna, som en vänlig gest eller en varm kram. Ett lagat mål mat eller återseendet av en kär vän. Och att faktiskt våga släppa bekantskaper och situationer som man inte mår bra av.
Man brukar ju säga att livet är för kort för att haka upp sig på sådant som inte är viktigt. Och ibland blir detta extra tydligt. Även om jag absolut ingenstans kan acceptera att en person försvinner från jorden flera årtionden tidigare än vad den borde.