Det Ă€r inte bara FN:s medlemslĂ€nder som behöver tĂ€nka pĂ„ hĂ„llbarhet. Ăven den lilla mĂ€nniskan behöver tĂ€nka pĂ„ hĂ„llbarhet i sina relationer, skriver krönikören.
Jag som mÀnniska behöver ocksÄ kunna vara hÄllbar. AlltsÄ grundad i min nÀrvaro, modig att stÄ för den jag Àr, uppmÀrksam och nyfiken pÄ förÀndringar som sker, medvetet samskapande med omsorg om mig sjÀlv, med andra, med djur och natur och med uppgifter jag har i livet.
Barn utvecklar de hÀr förmÄgorna i relation till vuxna. De behöver vuxnas hjÀlp för att lÀra sig tolka intryck och reglera emotioner, behov och grÀnser. Detta Àr bland det viktigaste som sker i utvecklingen till vuxen för det skapar grund till vÄr förmÄga att ta ansvar för oss sjÀlva och kunna relatera till andra. FÄr vi inte möjlighet att utveckla dessa fÀrdigheter tillrÀckligt under uppvÀxten riskerar vi att fÄ problem under vuxenlivet. Vi kan fÄ leva konstant med rÀdsla, skam och sjÀlvförakt. Kanske kompenserar vi genom narcissism, perfektionism eller burdus konkurrens. En alltför bristfÀllig anknytning för barn till vuxna skapar splittring som kan ta ett liv att reparera.
SÄ min tanke blir att lÀroplanerna ocksÄ ska innehÄlla fÀrdighetstrÀning att utveckla hÄllbarhet som mÀnniska. FrÀmst trÀning pÄ att förstÄ relationen till sig sjÀlv för att lÀttare kunna upprÀtta hÄllbara relationer till andra.
Vi behöver alla trÀna pÄ att förstÄ oss sjÀlva. En Àldre man berÀttar att han skÀms grymt över att han vÀnstrat, kÀnner sjÀlvhat och funderar pÄ och om han ska lÀmna sin fru fast han Àlskar henne. Han anar nu hur brist pÄ kÀrlek tidigt i livet bidragit till hans beteende. En ung vuxen gÄr i terapi för hen blir ofta tyst i sociala sammanhang och kÀnner dÄ meningslöshet och sjÀlvförakt. Kan nu börja se hur hen blev bedömd av sin pappa under uppvÀxten och kÀnner för första gÄngen riktig ilska mot pappa vilket Àr ovant och skapar skuld. En mamma berÀttar om sonen som stÀllt till det i skolan och fÄtt höra av lÀraren hur omöjlig han Àr. Tack och lov vÄgar han berÀtta vad som hÀnt pÄ kvÀllen innan han ska sova.
Vardagsepisoder som mÄnga kÀnner igen och som gÄr att se som en oförmÄga att förstÄ sig sjÀlv och sitt beteende. OförmÄgan bidrar till att skapa ohÄllbara relationer.
NĂ€sta tanke Ă€r spĂ€nnande â prova den gĂ€rna. NĂ€r förstod jag mig sjĂ€lv senast sĂ„ att jag kunde stĂ„ upp för mitt sjĂ€lvvĂ€rde inför mig sjĂ€lv och andra? Jag har nyligen gjort det i samband med skriverier om att jag blivit petad som Radiopsykolog. Bristande information, ett snabbt svar till en journalist och medial rubriksĂ€ttning blev till lite av mediedrev. Och jag har hĂ„llit ihop mig utan att stĂ€nga av mina reaktioner. Ăr nöjd med att jag inte skammade mig och mĂ„dde dĂ„ligt.
NĂ€sta frĂ„ga. NĂ€r förstod jag inte mig sjĂ€lv och skapade inre splittring? Direkt kommer minnet av en episod i veckan dĂ„ jag Ă„kte tunnelbana i Stockholm. DĂ€r satt tvĂ„ tonĂ„rskillar, den ena med fötterna pĂ„ sĂ€tet. Hade jag lyssnat pĂ„ min inre kompass sĂ„ hade jag pratat med honom, kanske sagt âDu, jag reagerar pĂ„ att du har skorna pĂ„ sĂ€tetâ och sett vad som följde. Men jag började tveka och lĂ€t rĂ€dsla sippra in. Varför ska jag riskera bli sedd som sur gubbe? Om han negligerar mig, vad gör jag dĂ„? Jag ska ju Ă€ndĂ„ strax stiga av. Det Ă€r ju ingen stor grej.
Jag förmÄdde i den stunden inte hÄlla ihop mig sjÀlv, stÄ för min reaktion, uttrycka den och skapa relation med killen. DÀr och dÄ bidrog jag inte till relationell hÄllbarhet.
Hur Àr din relationella hÄllbarhet i olika sammanhang?