Musiken får mindre betydelse och utseendet mer i Mellon, tycker krönikören som inte förstår varför det måste vara så lättklätt. På bild en av de kvinnliga artisterna, Jacqline med bidraget ”Effortless”.
Det är dags för första numret och en kvinna åmar sig på scenen. Hon putar med alla tänkbara delar av sin kropp och benen far åt varsitt håll. Det lilla hon har på sig är svårt att definiera. Latex? Blicken är sensuell och med sig har hon ett gäng dansare som har på sig egendomliga nakendräkter. De åmar sig de med fast de dansar också, sångerskan bara åmar sig.
Jag skruvar lite på mig och märker att jag blir generad, en känsla jag sällan drabbas av då jag har en stor öppenhet för det mesta men här händer det något i mig. Min snart sexåriga dotter frågar nyfiket, mamma vad har hon på sig? Inte mycket, får jag ur mig.
Stackars flickebarn, om du vill bli artist, tänker jag. Du kommer få kämpa för att din musik ska stå i centrum och inte ditt utseende. En förvrängd prioritering där musiken hamnar i skuggan av yttre attribut.
Hon som nu återigen särar på benen, är inne på refrängen. Hon är en sångerska, det är hennes yrke och nu uppträder hon i tv i Melodifestivalen. Ett egendomligt yrke tänker jag, ur ett genusperspektiv. Vad har hennes skrev med själva musicerandet att göra? Varför måste vi se det? Förstärker det tonerna i låten, texten? Snarare får det mig att glömma både ton och text, det enda jag ser är en halvt naken kvinna som ser ut att utöva någon form av parningsdans och jag mår illa.
"Jag minns mitt första skivomslag. Jag ville se cool ut men det hela slutade av olika tragiska omständigheter med att jag ser ut som en liten fånig Lolita med sug i blicken och jag frågar mig, i vilket annat yrke är det så viktigt hur man ser ut?" frågar sig krönikören.
Jag minns mitt första skivomslag. Jag ville se cool ut men det hela slutade av olika tragiska omständigheter med att jag ser ut som en liten fånig Lolita med sug i blicken och jag frågar mig, i vilket annat yrke är det så viktigt hur man ser ut?
Plötsligt börjar jag fundera över hur gemene man skulle agera om man gick in på banken för att prata bolåneränta och bankkvinnan kravlade omkring i läderbikini med tungan en bit ut och med rumpan högt upp i vädret. Jag tror att många skulle lägga benen på ryggen och vända hem. Ja utom en och annan desperat stackare som skulle stanna men förmodligen ta helt fel beslut gällande sin bolåneränta, då tankarna och blicken för den delen, skulle befinna sig i lite sydligare breddgrader än på pappret med räntorna.
Eller om läkaren med sug i blicken låg på alla fyra och sakta åmade sig upp på stolen för att sätta sig med benen brett isär och tungan hängandes en bit ut, när patienten steg in i rummet. Inte fasen skulle man vilja bli undersökt av en sådan. Nej, jag fattar inte hur det hela började. Vem bestämde att just musiker och i synnerhet kända artister som medverkar i Melodifestivalen ska se sexiga och vulgära ut mest hela tiden och gärna lite kåta också?
Hundratusentals barn tittar på Melodifestivalen och vad ger detta för signaler till dem? "Ungar, titta så fint hon sjunger och se hur hon kan puta med sin lilla, lilla rumpa och så fint hon kan sära på benen och dessutom i takt till musiken, nästan i alla fall, eftersom hon dessutom måste hinna med att dregla lite också. Rösta ungar, rösta! Rösta på sången som gömmer sig långt bakom den näst intill nakna kroppen som vill vagga oss in i upphetsning."
Nej, ett spektakel är vad det är. Om musiken hade fått stå i centrum istället för människans, som sjunger, kropp och utseende, så tror jag att yrkesgruppen artister vunnit större respekt och högre status.
Det är med provokation, sarkasm och sorg jag skriver detta. Jag tycker nämligen att vuxna med en stor genomslagskraft i tv borde ta ett större ansvar för alla de signaler de sänder ut när de spelar på sin sexualitet på ett sätt som ser mer porrigt än vackert ut, istället för att låta musiken få stå i centrum. Det skulle musiken klara galant om den bara fick tillräckligt med utrymme och inte hamnade i skuggan av halvt nakna kroppar och putiga läppar. Barn och unga är sårbara, påverkbara och i en sökande fas i livet. De vill bli älskade och respekterade men här hamnar många i utseendefixeringens tyglar. Snart står de och mimar refrängen framför spegeln med den lilla barnrumpan vaggande från sida till sida och de små läpparna putande. Så vansinnigt sorgligt alltihop.
Jag menar inte att artisterna måste ha på sig mjukisbyxor och kofta, klart man vill se fin ut i tv men det finns en väsentlig skillnad mellan att vara fin och vulgär.
Så till nästa års Mello skulle jag önska: Låt kvinnors sångröster och konstnärlighet få tala för sig själva, istället för att uppfylla idealiserade skönhetsstandarder. Det är god tid att återgå till kärnan i den kommersiella musiken istället för utseende och kroppar.