Vid trappan som ledde ner till entrén var det översta trappsteget försett med en utsmyckad mässingslist och denna tilldrog mitt intresse. Vid ett tillfälle cyklade jag fram till trappan och lät framhjulet löpa på den vackra listen. Detta gick utmärkt eftersom jag var mycket noga med att hålla kvar hjulet på sagda list.
Vad jag inte tänkte på var att spårvidden på bakhjulen inte medverkade till denna säkerhet och trygghet. När jag cyklat fram så långt att ena bakhjulet inte längre hade något underlag förstår ni nog vad som hände...
Att jag överlevde beror nog på att det var fråga om en trätrappa. Antalet kullerbyttor har jag inte någon aning om, men fallet slutade inte förrän längst ner i trappan.
Min mor, som både hörde dunsarna och mina illtjut kom till undsättning, och hon fick en grannlaga uppgift att plocka isär mig och cykeln.
När jag nu – 70 år senare – åker omkring med min elcykel i Västervik har jag den största respekt för dylika vurpor, och använder därför alltid hjälm.