Kriget i Ukraina berör och krönikörens hjärta blöder för de barn som på ett eller annat vis drabbas av kriget.
En strimma månljus tittar in genom glipan där rullgardinen slutar aningen tidigt. Jag känner tacksamhet. Jag ser mig omkring i rummet, jag tittar på den vackra tapeten, det lite slitna trägolvet som vittnar om lek och glädje och jag ser fotografier på väggarna som påminner om stunder i livet man inte vill glömma. Det hugger tag i bröstet.
Det som nu händer i Ukraina är ett hot mot allas vår frihet och det gör mig så rädd.
Jag tänker på alla de barns sängar som nu ekar tomma i Ukraina, där ljudet av sovande små liv ersatts av bomber och granater och där drömmar krossats i skuggan av en envåldshärskare vars galenskap hotar en hel värld.
Barnen. Mina tankar går främst till barnen. Jag ser deras små ryggar, deras lockar, jag hör deras hjärtan slå och måtte de få fortsätta slå. Jag ser barnen och jag ser bomberna regna över barn i glada pyjamasar, små händer som febrilt greppar efter någons trygga hand och jag hör gråten. Jag ser fotografier från glada dagar ligga krossade bland aska och hat. Jag ser små fötter oroligt tassa över golv fulla av glassplitter. Små hjärnor som febrilt försöker förstå en verklighet som skapats av en människa så full av ondska och hat att det skälver i hela vår existens. Jag sluter mina ögon och lyssnar till vinden en stund innan jag öppnar dem igen, nu en insikt rikare.
När ni kommer hit, arma människor vill jag öppna mitt hem för er.
Sanna Hogman Fernandi.
Jag tittar på de tomma sängar jag har i mitt hus, där kunde ett barn sova och där ett annat. En sak är säker, om det är någon gång jag vill sluta tänka på "mig och mitt" så är det nu. Mitt hem skulle få ett större värde om det kunde användas för att sprida kärlek och värme i en tid där maktbegär och pengar verkar väga tyngre än människoliv.
Jag ser flyktingströmmar närma sig, människor som lämnat allt mot sin vilja, jag ser mig själv i samma situation. Jag ser mina barn med små ryggsäckar på ryggarna, ett gosedjur i var hand. Vi har lämnat huset med vackra tapeter, glada trägolv, lyckliga fotografier, bakom oss och är på flykt.
Detta kan bli allas verklighet så länge människor som Putin får fortsätta regera. Jag tror och hoppas att detta blir hans fall och att barnen snart får återvända till sina sängar, till sina liv men tills dess låter jag min dörr stå på glänt för det hoppas jag någon gör när det är jag och mina barn som förlorat allt.