Det är viktigt att stå upp för sin sak, om möjligt utan att höja rösten, menar krönikören.
Jag minns första gången jag blev arg på en annan vuxen människa utanför familjen. Jag hade fått sommarjobb på en krog, precis tagit studenten och till hösten skulle flyttlasset gå till Malta och nu var det reskassan som skulle växa till sig.
Det blev en regnig sommar vilket inte gynnade mina intäkter då krogägaren skickade hem mig så fort regndroppar föll från himlen. Detta för att spara pengar då regniga dagar inte lockade dit lika många gäster. Jag kände hur ilskan inom mig växte. Jag ringde facket som berättade att detta var förbjudet då ett schema inte får ändras på grund av väder och vind. Med vetskapen om att jag hade lagen i ryggen konfronterade jag med darriga ben krogägaren, min chef. Det blev en eldig konversation.Till slut anmälde jag honom och han blev skyldig mig vartenda öre för alla regniga dagar. Sedan sa jag upp mig eller fick sparken, minns inte men förmodligen en kombination och jag satte inte min fot där igen på många år.
Några år senare var det återigen dags för en konfrontation. Då hade jag hunnit bli 21 år. Jag hyrde en del i en lägenhet av en mormonsk familj i Spanien. Min kille skulle äntligen komma och hälsa på mig men detta tyckte inte spanjorskan som ägde lägenheten om. Detta på grund av att han och jag hade olika kön och det passade sig inte. Nu var det återigen dags för en konfrontation men denna gången på spanska. Jag förklarade på knackig spanska att jag respekterade hennes tro men att det inte var min sanning och att jag ville träffa min kille.
Det blev återigen en eldig diskussion och mitt i allt ståhej blev jag lite förtjust i spanskan som språk, hur mycket härligare det var att bråka på spanska än på svenska. Det var lite som att befinna sig i en sån där Almodóvarfilm ni vet. Till slut fick min kille komma och det var jag oerhört glad över. Om jag inte vågat ifrågasätta kvinnan hade han inte kommit och min hemlängtan hade blivit än svårare.
Jag tror det är viktigt att säga till sig själv att det inte handlar om att få eller ha rätt. Det viktiga är att värna sina rättigheter och att i bästa möjliga mån göra detta med ett lugnt tillvägagångssätt. Det senare har ibland blivit en utmaning för mig men jag har märkt att det aldrig lönar sig att höja rösten, då tappar man oftast förtroendet väldigt fort – men hur lätt är det alltid?
Jag hör ofta människor berätta om saker de varit med om där de känt sig lurade av företag. Jag blir lika upprörd varje gång och när jag frågar hur det hela slutade får jag ofta svaret, "jag orkade inte tjafsa emot". Jag kan förstå det, livet är kanske inte tillräckligt långt för att vi ska ta varje orättvisa i våra händer men för mig handlar det om något mer än pengar.
Vid många tillfällen har jag varit med om att människor från olika företag varit hemma hos mig eller andra för att fixa något i huset och inte sällan dimper det ner en helt annan summa på fakturan än den man kommit överens om. "Det tog lite mer tid", "det uppstod ett problem på vägen", får man ofta höra. Ett företag har rätt att revidera en liten del av fakturan men i övrigt gäller muntligt avtal.
När sånt händer mig eller andra får jag som oro i kroppen och jag blir rastlös som en hamster och jag kan inte få ro förrän jag ringt företaget själv. Då brukar jag upplysa vederbörande om att det är helt ok att saker händer – men att jag önskar att de informerar sin kund under tiden så att kunden själv kan ta ställning till om hen vill fortsätta eller göra det hela på ett annat sätt. Information och kommunikation är en förutsättning för att undvika missförstånd. Jag vet inte hur många sådana samtal jag haft under årens lopp. Många gånger förstår de faktiskt min poäng och jag har sparat många tusenlappar både åt mig själv och åt andra bara genom att berätta hur vi upplever det.
Sanna Hogman Fernandi.
Är jag om mig och kring mig? Ja, absolut men jag tycker alltför ofta att företag och i viss mån även myndigheter har så ofantligt många fler rättigheter när det kommer till revideringar och misstag. Där tycker jag vi hamnat i obalans till viss del.
Att kunna säga förlåt är en gåva och den behöver vi alla vara rädda om och värna om, även företag och myndigheter.
Att konflikter uppstår är en del av livet och jag tycker inte det borde vara så farligt, det viktiga är att inte stanna där vid utan att lösa konflikten och sedan ta i hand och blicka framåt en lärdom rikare.