Flygskammen blev till slut för stor, men genom att ändra sina vanor, lite i taget, kunde ändå den årliga alpresan genomföras.
Jag är nog ganska medelsvensk vad gäller klimatengagemang. Jag oroar mig över vad som sker med klimatet, jag försöker tänka på att dra ned på och ändra i min livsstil och jag har tagit några beslut jag är stolt över. Jag läser en del om klimatfrågor men har alldeles för dåliga kunskaper för att riktigt förstå vad som diskuteras till exempel om klimatmålen.
Förra veckan lyssnade jag dock av en slump på en sommarpratare, Maria Wolrath Söderberg, som forskar om vår inställning till klimatfrågor, hur vi förhandlar med oss själva när vi gör klimatskadliga saker och vilka drivkrafter som får oss att ställa om för klimatets skull. Jag blev så överraskande glad över hennes program och jag kom i djup kontakt med skam över hur jag lever.
Jag lever strax under medelsvensken när det gäller klimatavtryck om jag får tro på de grova uppskattningar som klimatkalkylatorer på nätet redovisar. Att leva som jag gör i fråga om boende, mat, resande, shopping i Sverige innebär att jag bidrar med ett utsläpp på 7-8 ton växthusgaser per år. Medelsvensken ligger på 10 ton. I USA är det det dubbla. För att Sverige ska ligga i linje med Parisavtalets 1,5-gradersmål, måste vi globalt ned på ett genomsnitt på 2,5 ton per person till år 2030. Hur tusan ska det gå till? Obegripligt att det inte talas ännu mycket mer om det i politiken. Jag gläds förstås åt att man inom Europaparlamentet arbetar med att sätta ännu hårdare mål 2050. Jag tror det är hårdare mål, jag har för dåliga kunskaper för att helt förstå. Målet är att vi då ska bli klimatneutrala, alltså utsläppen av växthusgaser ska inte vara större än att de vägs upp genom att motsvarande mängd kol binds av framför allt våra skogar.
En vecka i februari varje år har jag flugit till Alperna tillsammans med bästa kompisar för att åka skidor. En otrolig lyx som jag gärna vill fortsätta med. För två år sen pratade jag med Kjell, en annan kompis, om flygning. Han berättade att han tagit beslut om att inte flyga mer. Jag minns att jag blev tyst, lite skamsen kanske. Jag var absolut inte beredd avstå skidresan.
Nu för ett tag sen kom Greger, vår ”reseledare”, med mejlupprop – var ska vi åka skidor nästa år? Jag minns bara att jag direkt blev ledsen när jag tänkte och kände att jag inte vill flyga längre. Jag skulle känna mig ovärdig inför mig själv. Jag har tänkt mycket på flygskam men aldrig känt sorgen. Nu har jag varit i mycket sorg sen min fru dog för snart ett år sedan och jag är inte alls rädd för min sorg, som jag har varit innan. Det kanske gjorde att jag vågade möta mitt eget beslut med ren sorg. Alltså en uppoffring som jag är beredd att göra har ett personligt högt pris, och det är sorgligt. Ett par dagar senare skickar Greger ett nytt mejl. Mina kompisar har bestämt att vi åker tåg till Alperna istället för flyg! Jag faller i gråt när jag läser det. Av kärleken och omsorgen de visar! Och hoppet det ger att vi kan ändra våra vanor!
I sommarprogrammet pratar Maria om våra försvar inför att inte göra förändringar. Jag känner igen samtliga. Kontotänkande – jag gör många plusgärningar för klimatet, alltså kan jag kosta på mig en negativ handling. Jämförande med andra – ja då är det ju fritt fram att slippa känna skam, se vad grannen gör…. ”Vad är lilla jag” jämfört med utsläppen från Kina eller Indien? Då blir det så löjligt att man kan skratta åt sina försök. Det är systemfel – alltså politikers och makthavares ansvar. ”Jag är bara människa” – det slutgiltiga försöket att slippa skämmas, jag är som jag är och därmed punkt.
Genom att ta tåget i stället för flyget kunde ändå alpresan bli av.
Om jag nu ser med terapeutglasögon på mig själv skulle jag nog säga så här: ”Lasse, alla dina försvar och förklaringar till att inte göra förändringar som du vet behövs är samtidigt din stora skattkista! Det är där du kan växa, hitta livets stora utmaningar, förändra skammen till en naturlig stolthet, skapa meningsfullhet och känna att du lever ett för dig värdigt liv. Lätt sagt och en j-kla utmaning!” Och så skulle jag säga: ”Lasse, du behöver skaffa mer kunskap, ta hjälp och stöd genom goda kompisar och grupper för att bli inspirerad och våga utmana normer.”
Maria slutade sitt program med att konstatera att normer och beteenden tar tid att ändra men det är framför allt i de små sammanhangen, vänkretsen, familjen som förändringar sker. Om vi bara vågar prata om det svåra.
Tack Kjell för din rakryggade hållning! Jag vet nu att den påverkade mig.
Lasse Övling.