Sanna Hogman Fernandi: Så förändrade jazzen mitt liv

Runt min hals hänger en sjal i regnbågens alla färger. I min hand vilar en bunt noter med ackordsanalys noga transponerade, åt fem unga musiker som snart ska bära min röst ut i rummet. 

Mina stämband är redo att ”ta över världen”, åtminstone rummet jag befinner mig i. 

Framför mig, det breda bordet. Bakom det, fem människor vars tycke och smak snart ska avgöra min musikaliska framtid.

Jag möter deras nyfikna blickar. En vuxen man och en kvinna och så en tjej och en kille i min egen ålder. Och så bandet. En kille bakom en kontrabas, en annan bakom ett piano, någon bakom trummorna och en gitarrist. Jag hade sett dem allihop framför mig så många gånger tidigare. Visuellt i mitt inre. I mina meditationer. 

Dörren bakom mig stängs.  Efter att vi är klara med all den verbala nödvändigheten tar jag ett djupt andetag. Jag sluter mina ögon och överger mig helt åt musiken. Jag öppnar munnen och låter den första tonen erövra rummet. Den är stark, klar och jag låter den leva länge innan den diminuerar. Jag går över till ett mer lekfullt sound där jag i snabbare takt växlar toner som ibland blir till rena rop och jag leker fritt med hela min röst. Bandet har nu hakat på och vi är alla inne i det man på musikspråk kallar för fri improvisation. I den finns inga regler, inga bestämda noter att följa på ett papper utan en tyst överenskommelse om att följa varandra, att tillsammans skapa musik i stunden. Jag känner hur vi alla möts musikaliskt. Vi ökar styrkan och hela rummet fylls av en musikalisk havsorkan i vilken vi flyter omkring hänförda åt den musik som vi nu låter hela våra väsen försvinna in i. 

När jag känner att vi börjar bli redo, leder jag bandet in i ett lugnare farvatten och musiken tystnar. Jag ger alla en que om att nu kan låten på noterna ta vid. Jag sjunger den innerligt och jag menar varje ord i den. När allt är klart öppnar jag mina ögon långsamt och jag möts av en till synes enväldig jury. De strålar. Något i dem har vaknat till liv och rummet har berikats med en energi som vittnar om musikalisk hänförelse och wow, vad en sådan kan göra med människan. 

Några dagar senare får jag veta att jag är en av tre som kommit in på Fridhems folkhögskolas tvååriga improvisationsmusikerlinje. Jag får också veta att antalet sökande på mitt instrument, sång, var närmare hundra. Lyckan finner inga gränser. Jag? Hur är det möjligt? Ska jag gå med eliten? Ja, så var det och de två åren kom att bli några av de bästa i mitt liv. 

Jag hade hittat hem stilmässigt och själsligt, hem till musiken. Jazzen. Improvisationen. Det lekfulla. Jazzen hade öppnat dörren som ledde in till mitt inre på ett sätt jag inte upplevt tidigare. Där inne var jag frigjord från mitt ego, fri från tankarnas makt över mig, fri från omvärldens vakande ögon och fri från tidens och rummets svartvita ramar. 

Jag var fri och jag älskade när jag hamnade just där, i det vi kallar ”flow”. 

Ibland kan jag sakna min ungdoms dagar. De där åren när allt var på lek men ändå på fullaste allvar. Då var allvaret ett annat än nu. Ett allvar lättare att bära. Om jag får förmånen att bli gammal så tror jag att det är just de åren, ungdomsåren på folkis där alla dagar gavs åt musiken, där hela livet var musik, som kommer ha varit de roligaste. Det är sorgligt att de aldrig kommer åter men de kommer alltid att ha funnits där, högst närvarande i mitt liv och för det är jag evigt tacksam.