Vi sätter oss vid ett bord och han bjuder på ost och kex. Jag minns inte vad vi pratar om men jag minns osäkerheten. Han häller upp ett glas vin åt mig. Jag minns den röda vuxensaften mot tungan, det sticker till och efter en stund känner jag mig lite lugnare. Jag minns tystnaden som blir alltmer tryckande. Jag minns mörkret som lägger sig som ett täcke över Göteborg, staden där långt borta på andra sidan fönstret. Alla människor, affärer, teatrar, middagar, filmkvällar, tandläkarbesök, allt det där som kallas livet, känns plötsligt så avlägset.
Nu är det bara jag, killen och lägenheten. Jag minns att där vi sitter börjar det bli dunkelt. Han tänder en lampa, flyttar sig närmare mig. Jag vill plötsligt inte vara där längre. Jag minns hur pirret i magen förvandlas till en osalig rastlöshet och jag vill helst tacka för mig och gå hem. Jag stannar.
Jag minns hur han lägger armen bakom min rygg och jag stelnar till. Jag minns att jag inte vill förstöra stämningen, inte göra honom besviken, jag har ju fått ost och kex och vin. Klart han måste få hålla om mig lite, som tack liksom.
Jag är en ung människa som kan stå på egna ben, som nyss blivit dumpad, som känner sig lite ensam i en stor stad och som blivit lite glad när en kille på skolan sagt något snällt mitt i allt det dystra.
Jag minns att han lutar sig fram och kysser mig. Jag minns skammen över att jag har vaggat honom ner i en brunn av falska förhoppningar.
Jag minns att min kropp fullständigt har distanserat sig från det mentala. Vi är inte längre en och samma. Vi hör inte ihop. Vi är främlingar. Jag låter honom omfamna mig och jag blundar och försöker tänka på annat, imorgon ska jag börja på improvisationsteater, det blir kul. Tankarna finns där sporadiskt men de finner inget fäste, jag kan inte klamra mig fast vid dem längre.
Jag välkomnar honom av rädsla för vad som skulle hända annars.
Glosor skulle tragglas och ekvationer lösas men varför pratade ingen i skolan med oss om att våga lyssna inåt, att våga säga nej när det inte känns rätt och om att alltid vara ärlig med sina känslor?
Vi är nog många som förlorat oss själva och hamnat i skammens dike och som sedan fått kämpa för att ta sig upp oskadda med nedsmutsade händer och sargad själ, för sånt här sätter spår.
Vi behöver frigöra oss från skammen och tala ut men hur ska vi göra för att stärka de unga idag?
Jag tyckte detta var svårt när jag var ung för 20 år sedan. Hur är det då för de unga idag, med ett ständigt inflöde och fri tillgång till influenser som inte alltid är bra utan snarare destruktiva?
Det pågår just nu en debatt kring ungas syn på sex och alla som såg det senaste avsnittet av "Uppdrag granskning" blev kanske oroade. Det blev jag.
Jag föreställer mig att de som tittar på pornografi i unga år lätt borde kunna gå vilse i en ström av falska bilder av vad närhet och kärlek är.
Jag tror det är viktigt att vi ger de unga möjligheten att själva ifrågasätta, omvärdera och stärkas.
Man kan tacka ja till ett möte med en annan människa men så fort man börjar tänja på sina egna gränser så har det genuina mötet mellan två stagnerat och blivit till en "one man's show".
Ett genuint möte blir det inte förrän passionen, engagemanget och anpassningen blir ömsesidig och så fort någon av parterna kliver över en gräns är mötet över och närvaron mellan två upplöst.
Jag tror många unga är så upptagna av att fokusera på sin egen kropp och vad den gör, att njutningen blir sekundär.
Vi behöver stärka de unga att våga lyssna inåt för det är först när vi vet vad vi vill och inte vill som vi kan sätta den gräns som är så viktig för att det sexuella mötet ska bli hälsosamt och ömsesidigheten trofast.
Det är genom våra känslor vi väcker signaler som ligger till grund för våra själsliga som kroppsliga upplevelser.
Om jag bara gör saker för den andras skull, blir jag ett offer.
Jag minns den där kvällen i den där studentlägenheten i Göteborg. I den stunden kändes det lättare att tänja på mina egna gränser än att våga säga nej och jag svek mig själv.
Vi ska hjälpa våra barn och ungdomar att inte svika sig själva. Vi ska hjälpa dem att älska sig själva fullt ut, att våga stå upp för sig själva och att alltid våga låta kroppen och själen tillsammans visa vägen. Först då kan de öppna dörren till det som kallas kärlek.