Sedan jag skruvade på korken till mitt förra liv för tre år sedan har jag mötts av en massa frågor om hur och varför. Men jag har också mött misstänksamhet. Som vore jag konstig när jag berättar att jag inte dricker alkohol längre.
Nej, predikande ligger inte för mig. Någon hallelujanykterist är jag inte, men om någon vill veta säger jag som det är. Fjärran från mig att döma någon annan; de går en mil i sina mockasiner och jag en mil i mina.
Jag förstår om de skaver.
Jag förstår när själen skaver och ångesten river i bröstet. När lindrandet kommer i dubbla sexor bourbon. När det måste bli tyst i huvudet och axlarna sjunker i takt med att promillehalten höjs.
Vi gör vad vi kan för att det ska bli mer uthärdligt när livet jävlas och vargarna kliver omkring på bröstet om natten.
Jag har ingen rätt att tala om vad som är rätt eller fel eller hur man lästar ut mockasinerna.
Min sanning är bara min och frågar du berättar jag.
Det är okej om du tycker jag är lite underlig.
Jag har stött på den här misstänksamheten flera gånger sedan den där söndagskvällen i mars 2020 då jag kapitulerade. Tårarna rann när panikattacken slet själen i stycken och jag insåg att det bara fanns en väg ut.
Vägen förbi Systembolaget. Förbi bardisken.
Vägen mot det liv jag nu ville leva men aldrig trodde jag skulle leta efter avtagsvägen till.
Avtaget gjordes utan några större deklamationer eller åthävor.
U-svängen var tvungen, för jag drack för mycket.
Jag har varit journalist hela mitt liv och i tio år var det turnéer med vilda rockband, fester som aldrig ville ta slut, bakfyllor som botades i flygplatsbarer och texter som skrevs medan kallsvetten rann.
Jag hade backstagepass till galenskapen.
När det var på väg att gå överstyr då för tre år sedan slutade jag.
Svårt?
Tackar som frågar, men nej.
Hur?
Jag slutade bara.
Det är så jag säger när folk frågar. När någon bett mig följa med och ta en öl, jag säger ”Ja, visst” och sedan beställer en cola när vi sitter på krogen.
Men, som jag sagt, det gör mig suspekt.
Det är misstänksamt att jag säger att jag inte dricker längre; som vore jag någon som kommer och stör. I misstänksamheten anar jag gång på gång en slags oro: mina ord, mitt sätt att leva, rubbar cirklarna.
Utan att slå mig för bröstet, där det nu finns gott om plats sedan vargarna flytt, tror jag att jag hos en del blir ett exempel på vad de själva vill bli.
Mitt sätt att leva blir ett slags hot mot deras livsval: varnande ord från deras kompisar, arbetskamrater eller partner studsar på mig, och mitt sätt att berätta om varför och hur, och slår dem i pannan.
Men, som sagt, inget halleluja från mig. Inga predikningar.
Om bollen studsar åt mitt håll, slår jag en passning som skulle göra Martin Ødegaard i Arsenal avundsjuk: väl avvägd när den skär igenom försvaret.
Jag tar ansvar för mitt liv. Bara ett halvår efter jag slutade dricka fick jag problem med hjärtat, och efter att ha varit inlagd tre gånger, är läkarens ord en domedagsklocka som slår tungt och dovt: ”Alkohol kan sätta i gång en flimmerattack.”
Jag gör mitt för att inte bli sjuk igen och det innebär att korken är fastskruvad som vore den gjuten i betong.
Ansvaret är mitt.
Jag tog tillbaka mitt liv. Självförakt har bytts mot självrespekt.