Jag noterar min djuriska impuls att klippa till honom med en rak höger, sparka honom i skrevet eller åtminstone sparka en buckla i hans j-vla skrytbil! Jag släpper dock inte fram någon av dessa impulser utan säger bara ok och går och tar en fika på bensinmacken. Och grattar mig själv för att jag kan styra mina beteenden och ta hand om mig själv efteråt utan att grotta ned mig i kränkningen.
Funderar dock vidare på det här med hämnd. Varför blev min sekundsnabba hämndimpuls så våldsam? Psykologiskt föreställer jag mig många skäl. Jag var stressad och nervsystemet var superaktiverat. Jag skulle nämligen i tid till ett möte och så mycket hade gått emot mig hela dan. Jag frustreras dessutom ganska ofta över bristerna i laddstrukturen längs vägarna. Samlar lite omedvetet på bevis som stärker min uppfattning av hur dåligt det är att ha släppt marknadskrafter fria utan någon övergripande reglering. Jag har dessutom ett nedärvt klasshat mot personer som uppträder rika och som om dom ägde hela världen. Även om jag sen länge kommit förbi att hänga upp mig på ”överklassfasoner” så finns det sen barnsben kvar en stark ilska mot orättvisor. Slutligen tänker jag på mitt uppväxttrauma att ha blivit respektlöst behandlad och lämnad och att det i vissa situationer kan väckas rester av dessa emotionella minnen. Så här komplex är vår hjärna. Jag är nämligen inte en enda individ i stunden, i mig finns många individer med olika impulser och inlärda beteenden samtidigt.
Hade jag släppt igenom impulsen hade jag skällt ut killen efter noter. Efteråt skulle jag kanske hävda att det inte var av hämnd som jag angrep honom utan att det var ett fullt rimligt försvar på ett respektlöst beteende. Fullt proportionerligt motangrepp som man säger idag. Och jag skulle förmodligen förklara mitt beteende inför mig själv genom att lägga hela ansvaret på killen och på så sätt slippa komma i kontakt med skuld eller skam över vad jag gjorde mot honom. Så försöker hjärnan hjälpa oss att undvika kontakt med de där smärtsamma känslorna som säger att jag är fel. Hjärnan projicerar skulden på den andra och jag slipper hamna tillbaks i barnets förfärliga vanmakt.
Så många klienter under mina år som terapeut har gradvis börjat se sina beteenden ur ett nytt perspektiv. Att det som sker i nuet väcker gamla sår och rädslor och aktiverar försvar med till exempel aggressiva impulser som hämndbegär. Det här gäller också kollektivt ärvda minnen och erfarenheter. Det är sådana berättelser och känslor från mina släktingar som skapat mitt klasshat.
Jag tänker på alla grymheter som sker just nu i världen. Jag har hypotesen att dessa terroristledare och dessa presidenter som låter genomföra hämndattacker på motparten kan göra det med ”gott samvete” för att de har egna obearbetade trauman inom sig. De har, tänker jag, så mycket obearbetade konflikter inom sig så hatet och hämnden blir ett sätt att hålla borta den egna inre smärtan.
Samma mekanism finns hos kriminella. Jag har lärt känna några livstidsdömda våldsverkare och har fått ta del av den smärta som finns inom dem från barndomen och genom släktarv. Upplevelse av utsatthet kan vara så smärtsam att den väcker hämndaktioner.
Och en överdriven tro på bestraffning av kriminella som en lösning kan kanske också ses som hämnd. Även en del politiker har förstås växt upp med traumaerfarenheter. Att kräva livstidsstraff för 13-åringar rimmar väl med hypotesen att det är rädsla och egna inre hämndimpulser som tar formen av politiska förslag. I så fall inget konstigt, högst mänskligt.
Jag tänker på mitt eget gamla klasshat med den nya kunskap som hjärnforskningen ger. Hjärnan har en inbyggd mekanism att automatiskt reagera mot upplevd orättvisa genom aggressiva impulser. Den här mekanismen har förmodligen utvecklats hos människan för att flocken inte ska splittras genom att några upplevs roffa åt sig på andras bekostnad. Hämnd och hat i vårt samhälle är alltså sammankopplade med upplevda orättvisor.
Tänk när våra makthavare och superrika förstår hur våra hjärnor är funtade. Rättvisare förutsättningar minskar våldet. Och tänk den dag när vi i rika världen förstår sambanden mellan orättvisor och hämnd i vår vilja att skapa en hållbar värld tillsammans. Och tänk den dag när alla unga människor har lärt sig att respektera köer.