Lasse Övling.
På displayen visas antalet kilowattimmar som min elbil förbrukar varje sekund. Efter lite träning blir jag en fena på att förutsäga att ”på toppen av den där backen kommer jag (bilen alltså) förbruka 55 kwh” eller ”längs raksträckan här kommer jag ligga på 24 kwh”. Den omedelbara återkopplingen triggar mig till att utveckla förmågan att uppskatta effekten på elförbrukningen. Jag tränar upp en ny färdighet och får resultat och belöning sekundsnabbt. Jag fastnar i en feedbackloop.
Hela vår tillvaro byggs upp av feedback. Förra natten tillbringade jag, som morfar, tillsammans med Humlan, en månadsgammal tvillingtjej. Att få flaskmata och rapa henne, smeka och ge omsorg är en ynnest. Humlan söker hela tiden (utom när magen knorrar eller hon sover) nämligen kontakt. För henne handlar det om liv eller död att någon vuxen är där och ger återkoppling på hennes behov.
Och så är vi människor funtade. Mestadels är vi inte alls medvetna om att vi söker feedback. Eller vilken feedback vi behöver. Kanske är det längtan efter bekräftelse eller lindring av oro eller lust att lära mig något nytt. För mycket eller för lite feedback genom våra sinnesintryck ställer till det. En del av oss behöver starkt begränsa intrycken, andra skulle behöva ta in mer.
Får vi för lite feedback utifrån blir vi utlottade till våra inre tankar. De kan ju vara positiva ibland men är nog oftare negativa, och därför söker vi intryck utifrån som kan skingra dem. Sensorisk isolering, det vill säga att minska intryck, används som straff i fängelser genom kala väggar och begränsad stimulans. Men att begränsa feedbacken utifrån kan också vara ljuvligt. Jag provade floating en gång och låg länge i en sluten tank med ljummet vatten. Jag minns det som en paradiskänsla men påtvingat skulle det kunnat vara tortyr.
Vi skapas genom feedbacken vi får. Tänk på en person som gör dig glad. Vad ger personen dig för feedback? Jag tänker på min nya kärleksvän som över FaceTime ger mig en leende mun, varma ögon, välkomnande gester, förutom kärleksfulla ord. Tänk på en person som gör dig osäker. Jag tänker direkt på en chef jag träffade för ett tag sen som var närmast stone-face. Hans feedback i ansiktsuttrycket blev helt upp till mig att tolka. Kanske var han arg, rädd, ointresserad?
Det är inte konstigt att vi lätt fastnar i feedback som är övertydlig, vare sig den är positiv eller negativ. Barnet som alltid fått höra ”vad du är duktig” vill gärna vara duktig i allt, vilket kan bli ett gissel livet igenom. Barnet som ofta får höra ”varför är du alltid så slarvig?”, kan skadas i sin självkänsla och får kanske som vuxen hantera smärtan över att inte duga.
Den övertydliga feedbacken är Big Business idag. Hur ofta uppmanas jag inte som konsument att ge återkoppling, glad/lessen gubbe, skatta mellan 1-5? Oförargliga frågor förstås, men det är däremot inte nätfeedbacken. Där möter vi ensamma aktiviteter på sajter som är konstruerade av hundratals feedbackexperter. Digital feedback i nätspel och näthandel är överlägsen människan i förmågan att påverka. Den är supersnabb, tydlig, ofta uppmuntrande, ibland skammande genom jämförelser och den missar aldrig att påverka.
I morse åkte jag tunnelbana. Fullt med resenärer varav 8 av 10 var uppkopplade med sin mobil eller lyssnade med hörlurar. Jag fick jobba hårt för att möta ett enda ögonkast, få en enda sekundsnabb feedback av mänsklig kontakt. Vad gör allt detta med oss?
Vi blir ju alltmer beroende av nätets enkla lättuggade intryck medan vi har jättesvårt att ta till oss smärtsam svårtuggad feedback. Som den feedback Moder Jord ger oss nu att varje månad i år är varmare än motsvarande månad något tidigare år. Hela förra årets temperaturökning var mycket nära Parisavtalets gräns på 1,5 grader.
Jag väljer mycket lättare den lekfulla feedbacken från bilens display, men längtar likväl efter den ärliga uppriktiga återkopplingen, även om den är tuff.