Krönikören skulle gärna vilja vara en riktig friluftsmänniska trots rädslan för småkryp, mörker och trånga utrymmen.
Endera är man en friluftsmänniska ända in i själen eller så är man det inte. Jag är det inte på något sätt men jag vill åtminstone vara det och det är ju alltid något, tänker jag. Jag är en friluftswannabe helt enkelt men har hör och häpna inte ens kommit dithän att jag provat på att sova ute i trädgården.
Som jag önskar att jag en fredagseftermiddag bara lätt som en plätt rafsade ihop några fjällrävenväskor, lite material, jag vet ju inte ens vad man behöver men det är säkert en hel del riktigt bra och behändiga små grejer. Jag gissar att det rör sig om en hel del små praktiska kärl i olika skogsvänliga färger och material. Bra råvaror skulle jag också packa ner. Av dessa skulle jag väl framme, djupt inne i någon romantisk trollskog, trolla ihop en jättenyttig och god skogsgryta bestående av allt möjligt som jag delvis hittat i skogen. Detta skulle jag göra medan mina två små knoddar lekte i sina jättepraktiska vind- och regntäta overaller. De skulle inte bara leka utan även leta efter små intressanta insekter i skogen medan de med lika rosiga kinder som jag, sjöng Skogsmullens visa. Efter dansen skulle de och jag plocka lite saftigt barr som vi skulle äta som chips vid den härligt öppna elden på kvällskvisten.
Under månen skulle vi sitta där runt lägerelden och titta på stjärnorna, mätta i magen av den där jättenyttiga grytan jag slängt ihop över elden. Jag skulle visa barnen Cassiopeja på himlavalvet och sedan skulle vi krypa ner i våra dyra och riktigt praktiska sovsäckar och somna lugnt till vindens dånande i träden. Jag skulle inte alls vara rädd för småkryp, ilskna älgar eller annat elände där ute i skogen. Mörkrädd skulle jag inte heller vara. Bara mätt i magen av allt nyttigt barr och alla friska bär vi fått i oss och av den där härliga grytan som jag inte riktigt kan komma på vad den kan ha bestått av men säkert lite svamp som jag fryst in från sommaren innan. Det bästa av allt, jag skulle vara så där jordnära som många friluftsmänniskor bara är, utan minsta ansträngning.
Jag skulle aldrig oroa mig för saker som är högst onödigt att oroa sig över och alla existentiella ångesttankar skulle vara utbytta mot funderingar kring om vi skulle ta vägen över fjället eller kanske ta den väster om bäcken för att fiska lite abborre på väg mot nästa övernattning. Sånt skulle uppta alla mina jordnära tankar.
"Bra råvaror skulle jag också packa ner. Av dessa skulle jag väl framme, djupt inne i någon romantisk trollskog, trolla ihop en jättenyttig och god skogsgryta bestående av allt möjligt som jag delvis hittat i skogen", skriver krönikören när hon drömmer sig bort till ett framtida friluftsliv.
På morgonen skulle jag väcka mina små skogsungar med Ronjas Vargsången iklädd nån bra vindtät jacka med en jättekapuschong och lite röd nästipp. På en kvart skulle jag baka ihop lite plattbröd av egenmalet mjöl och vi skulle sitta där och tugga i oss utan minsta funderingar på något annat. På tio minuter skulle jag sedan packa ihop tältet och hela baletten och så skulle vi vandra vidare till någon vacker fjälltopp där vi skulle slå läger nästa natt. Allt noga beräknat efter minsta detalj och jag skulle inte vara det minsta förvirrad, inte glömma nycklarna till någon övernattningslägenhet, missa bussen eller tappa bort mig själv någonstans i någon helt onödig sida på internet.
Jag funderar lite på om jag faktiskt ska ge det ett dygn. Jag tar helt enkelt reda på allt jag behöver för ett dygn, jag kan ju nöja mig med VO-torpet i Västervik för att, om det går bra, sedan avancera till de svenska alperna.
Till saken hör dock att jag är mörkrädd, har fobi för småkryp, ogillar trånga utrymmen som ett tält ju faktiskt är, vill att saker ska gå smidigt och snabbt och har jordens sämsta lokalsinne.
Med tanke på detta är det ju trots allt ganska märkligt att jag vill leva friluftsliv. Varför vill jag det?
Kan det röra sig om en inre emotionell flykt, ett flyktbeteende helt enkelt som vi väl alla har mer eller mindre av? Kanske rör det sig om en strävan efter det primitiva livet som skulle innebära en flykt från välfärdsstress, press och krav. Kanske längtar jag efter att bli omhuldad av självaste Moder Jord, för inte finns det väl en bättre plats att samla kraft från än just naturen? Kanske behöver jag inte bli en friluftsmänniska, kanske räcker det med att stänga av alla tekniska prylar, logga ut lite då och då och bara vara i vår vackra natur, helt närvarande i nuet. Kanske är det just det vi alla skulle må bra av med jämna mellanrum. En stund ute i det fria, hitta urmänniskan i oss och lära känna den lite bättre. Det tror jag.