Och visst blev det så – även om det känns som om sommaren bara rusade förbi.
Jag har mestadels tillbringat tiden i solstolen i min trädgård. Med en ljudbok i lurarna och en stickning i handen har jag njutit av långa och lagom varma dagar. De inbokade aktiviteterna har varit ytterst få.
Jag har sovit. Mycket. Lagt mig när jag varit trött, vaknat när jag varit pigg. Något som förstås inneburit en viss förskjutning av “normala” rutiner, kvällsmänniska som jag är. När jag har fått sova så länge som jag själv velat har det varit en kamp på kniven om huruvida jag eller tonåringen skulle vakna först.
Det har varit jätteskönt, absolut. Men då och då har ett ganska jobbigt fenomen infunnit sig: Facebookstress.
Det är när jag sneglat på vännernas statusuppdateringar på sociala medier som jag konstaterat att ”alla andra” faktiskt gjort så mycket mer än jag.
Till en början tog jag det med ro och tyckte snarast att det var lite skönt att ha valt en lugnare semestervariant. Att faktiskt ge sig tid att landa innan nästa äventyr väntar.
Men mot slutet blev jag stressad av vetskapen om att ”alla andra” hunnit med så himla mycket.
Det är först när jag börjar summera sommaren som jag inser att vi ju, solstolstimmarna till trots, hunnit med massor. Fast jag inte tänkt på det som stora aktiviteter.
Två av barnen har fyllt år och vi har förstås firat dem kungligt. Vi har gjort resor till släktingar i andra delar av Sverige och fått några dagars miljöombyte där vi hunnit med andra stränder än hemma, lite shopping och umgänge. Ett hockeyläger för ett av barnen slogs ihop med en tältövernattning för oss andra – och vips så hade vi ytterligare en semesteraktivitet. Vi har grillat flera gånger i veckan, hoppat studsmatta och badat i den lilla poolen på tomten. Möblerat om på övervåningen, fixat i trädgården och odlat våra egna grönsaker. Ja, mannen har till och med målat om stora delar av vår husfasad.
Sammanfattat så här inser jag att sommaren inte alls varit händelselös. Men visst är det så att omgivningens delande av alt som händer, spelar in. När man ser “alla andras” aktiviteter samlade i ett aldrig sinande flöde kan det kännas som att alla gjort allt. Jag blir Facebookstressad, helt enkelt!
(Vänder jag på summeringen, kan jag ju också inse att de hundratals vänner jag har på Facebook, och som delat med sig av sina sommaraktiviteter, är just flera hundra. Vilket innebär att alla roligheter som dykt upp i mitt flöde faktiskt varit uppdelade på lika många. Så kanske har inte precis alla hunnit så himla mycket ändå.)
Trots allt känner jag mig mer utvilad än någonsin efter den här semestern och den positiva erfarenheten talar säkert för ett liknande upplägg även kommande somrar.
Aktiviteter och resor hinner man med ändå. De behöver ju inte inskränka sig till enbart sommarmånaderna.