Utvecklingen har ju bland annat lett till att hundratusentals människor blivit ”marginaliserade” och utestängda från många basala samhällsfunktioner, som exempelvis bank- och postärenden, beställning av biljetter med mera. Detta drabbar i första hand många äldre personer, och är naturligtvis i grunden ett demokratiproblem.
Pensionärsorganisationerna ställer i stor utsträckning upp med kurser och utbildning på detta område, men man är sämre med att uppmärksamma kostnaderna som kan bli alltför dryga för inköp av datautrustning och abonnemang för att kunna bli ”den ständigt uppkopplade människan”.
Den unga generationen har redan drabbats av ett tilltagande databeroende, vilket bland annat föranlett debatten om ”mobilförbud” i skolorna. Som någon mycket riktigt har påpekat, ger oss datorn information men inte kunskap. Det har snarare blivit så att vi nu fått lära oss att vi inte behöver lära oss något.
Varför ska vi skaffa oss kunskaper när vi i stället kan googla?
Varför ska vi träffa, prata och umgås med våra medmänniskor, när vi i stället kan sms:a ?
Till råga på allt har ”nätet” blivit en tummelplats för allsköns skojare och bedragare. För att icke nämna de risker som ett öppet och sårbart samhälle löper inför hackare, sabotage och kanske i värsta fall – terrorister.
MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) uppmanar oss att vi skall kunna klara oss själva utan samhällsservice under åtminstone 72 timmar. När elförsörjningen är utslagen och batteriet i smartphonen är urladdat, inser vi kanske det idiotiska i att vi gjort oss så beroende av det ”nät” som vi då har fastnat i.