Idag är det annorlunda. Vi är många som väljer att lämna äktenskapet och då står vi plötsligt ensamma att möta vardagen.
Det är när vi blir singlar som vi många gånger loggar ut från verkligheten och in i den virtuella dejtingvärlden. Det hela påminner lite om en bokmärkessamling. Albumet togs med till skolan och vi bytte frenetiskt bokmärken med varandra. Änglar mot rosor, kattungar mot fjärilar. Vi tröttnade snart på våra gulliga kissar och bytte gladeligen ut dem, nyhetens behag lockade.
Idag har bokmärkena bytts ut mot potentiella partners på en dejtingsida. Vi byter förvisso inte våra dejter med varandra, tack och lov men indirekt är det precis just det vi gör.
Dejtandet går väl an till en början, det är senare i processen som problem uppstår. Känslor är något som inte verkar mogna med åren. De förblir barnsliga, primitiva och nakna. Ingen vill älska först och ingen vill älska sist.
Vi lever i en individualistisk epok där jaget står i centrum. När vi tror att vi står rustade att träffa den rätta så är vi inte bara rädda för att få vårt ego sårat, vi har också höjt kraven och det hela liknar även en aktiemarknad. I takt med att dejtingssidor ökat explosionsartat har också tillgängligheten ökat. En attraktivare investering vilar bakom varje knut. Detta utbud resulterar i en ständig jakt och flykt där värdet på en potentiell partner gärna får överträffa våra förväntningar.
Dejtandet kanske börjar tillfredsställande. Det pirrar och värmer. Det är när vi inte längre orkar tona in och visa oss från vår ljusa sida som problem uppstår. Vi upptäcker att den andra har tillkortakommanden som inkräktar på vår egen vision om den perfekta kärleken.
I tystnad börjar vi irritera oss på varandra. Vi bygger murar, pirret ersätts av magknip och vi avlägsnar vårt engagemang i relationen. Vi letar efter snabbast möjliga nödutgång och jakten har återigen börjat, rundgång. Jag tror detta är ett av svaren till varför så många lever ensamma, i strävan efter den fulländade förblir vi solitära.
Jag har varit den som i tystnad lämnar och rastlöst söker vidare men också den som utan förvarning blir lämnad. Då är allt redan för sent, syret tog slut när ingen öppnade dörren för orden. Kommunikationen har ju en sällsynt kraft att guida oss djupare in i relationen istället för att låta kärleken stagnera när man resignerar vad gäller tron på en gemensam progression.
För att hitta kärleken igen så tror jag vi behöver beakta människan bakom beteendet och lämna visionen om den perfekta investeringen. Vi är komplexa, vi har levt, vi bär på ryggsäckar och alltihop gör oss till just människor. Vem vill ha en designad partner programmerad att anpassa sig efter våra brister, så att vi i lugn och ro kan ha dem kvar? Inte jag.
Vi är alla små när det kommer till kärlek. Att bli lämnad innebär inte sällan en smärta som gnager sig in i nattens drömmar, väcker en kallsvettig, full av separationsångest och självrannsakan. Vi klandrar oss själva när känslorna tar slut. Vi identifierar oss med kärleksförloppet, jaget blir uppblåst och hela jaget gör ont när kärleken tar slut.
Jag tror ändå på kärleken men jag tror vi behöver sänka garden och höja blicken från vårt eget navelskåderi.
Jag vill hedra kärleken, hindra rädslorna och hylla modet. Det är först när vi vågar göra oss sårbara som vi får den unika chansen att se en glimt av all den kärlek som bor inom oss alla.