Det här är Västervik.
Lite mer än 11 mil från Norrköping
lite mindre än 43 mil från Malmö
ungefär 350 mil från Tjetjenien.
Jag föreställer mig
hur många vingslag
det är för en fågel.
Jag föreställer mig
hur många fåglar
som flyger i Västervik idag.
Hur många av dem har flugit
över männen som fråntogs
sin frihet i Tjetjenien?
Hur många av dem
har sett halshuggningar
på sin väg över Saudiarabien
Iran eller Turkiet?
Hur många av dem
har svischat förbi ett möte
där Trump säger att han
vill krossa homosexuellas rätt
att gifta sig?
Eller har hört hur han
uppmuntrar män
till sexuella övergrepp
mot kvinnor?
För att sedan skylla
landets alls våldtäkter
på muslimer?
Och när vingarna flaxat sig
hit till viken
hur många av dem
flaxar över människorna
som vill slippa undrande blickar
av folk som tycker
att de går in i fel
omklädningsrum igen?
Eller svävar över mannen
som gömmer sina klackade skor
längst in i garderoben
eller bara tror att garderober finns
och att det aldrig
går att komma ur den här?
Hur många har sett
killen som gråter på vägen hem
för att han blev vald sist
i fotbollslaget
eftersom han är ”så jävla tjejig”?
Jag öppnar balkongdörren
hör fågelkvitter, hör hur sommaren
knackar på dörren.
Jag minns solen över paraden i lördags.
Jag föreställer mig
hur vi tar med oss solen
och stänker den omkring oss
vart vi än går.